Konservativ bild av unga i Skam

Foto:

Ledarkrönika2017-01-05 06:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Också jag har sett den hyllade norska serien Skam. De två första säsongerna ligger på SVT Play. På fredag den sjätte januari finns även den tredje. Recensenterna vet inte till sig, det har varit tävling i att höja serien till skyarna.

Skam utgår från fem gymnasietjejer i Oslo. I varje säsong kretsar det lite extra runt en av dem. Visst blev jag insugen, det är lätt att hetstitta på en säsong om tolv ganska korta avsnitt. Inte konstigt, vi är fostrade in den typen av dramaturgi. Ur det perspektivet är den inte nyskapande. Men den verkar ha hittat ett tonfall som slår an i yngre generationer. Och den är spännande. På sitt sätt. Efter en stunds eftertanke insåg jag dock att den inte gav mig en aha-upplevelse utan mer en känsla av upprepning av ett gammalt tema; kvinnors upptagenhet av män, heterospelet. Det kan verka apolitiskt men är enligt mig konservativt.

Serien har olika skikt av huvudroller. Tjejerna har till synes en sådan, de driver storyn framåt. Berättelsen har fina drag, som solidaritet och vänskap dem emellan. Skådespelarna gör intryck. Problemet med tjejrollerna är att de har närmast totalt fokus på killar, som om killar är det uteslutande intresset i livet. Förutom en som spelar muslim. Tjejerna görs till objekt och på så vis förminskas de samtidigt som killarna förstoras. En könsmaktsordning. Det finns ett litet inslag om Syrien och människor på flykt i säsong två men också det är intrasslat i killproblem.

Seriens koncentration på tjejernas intresse för killarna gör killarna till nästa skikt av huvudrollsinnehavare. De blir indirekt drivande aktörer.

I säsong två är det omvända roller, den coolaste killen vill ha den motsträvigaste tjejen. De har mycket emot sig, är lite tilltufsade och rädda innerst inne men slutligen lyckas de nå varandra. Sliten story.

En ytterligare aspekt är den starka heteronormen. Heterosexuell kärlek framstår som det enda möjliga. När ett rykte går om att en av killarna eventuellt är bög framställs det som något förbluffande och på gränsen till förlöjligande. Kanske vänder det när rollerna utvecklas i kommande säsonger.

Den tredje huvudrollen utgörs av smarta telefoner. De är ett med personerna. Det har serieskaparna utnyttjat dramaturgiskt. Vet inte riktigt vad jag tycker om det än. Möjligen känns det modernt men smartphones har ändå funnits sedan slutet av 1990-talet och på bredband i åtminstone tio år. I mobilerna finns ryktesspridningen, hatet men också möjligheten till ständig kontakt. Det hade varit klädsamt om de unga kvinnorna tillskrivits fler dimensioner. Lite omvärldsmedvetenhet. Klimatet. Politiken. Framtida jobb. De går i gymnasiet men skolan framstår endast som en ram till berättelsen. Utseende finns med men ganska nedtonat, vilket är skönt. Jag gissar att det kommer upp senare då det antyds att en av tjejerna har en ätstörning.

Tantvarning på denna kritik? Kanske det. Fortsättningen kanske emotsäger mig på alla sätt. Men hittills: Icke-feministisk girl power.

Läs mer om