Förslaget om att slå ihop kommuner kommer upp till ytan med jämna mellanrum som en lösning på problemen vi ser i länet idag. Det är en till synes enkel lösning på ett svårt problem. Nu senast är det statsvetaren Simon Matti på Luleå tekniska universitet som tycker att flera av länets kommuner bör slås ihop för att lösa krisen som de befinner sig i.
Lättare sagt än gjort och skildrar i huvudsak en bristande förståelse för länets och kommunernas förutsättningar.
Kommunsammanslagningar funkar bara i de fall att det finns de geografiska förutsättningarna och en befolkningskoncentration att tala om. Säg till exempel i Skåne, där finns 33 kommuner, 1,3 miljoner invånare bor inom en yta motsvarande 11 000 kvadratkilometer.
I jämförelse har Norrbotten 14 kommuner med 248 000 invånare utspridda inom en yta på drygt 98 000 kvadratkilometer. En fjärdedel av Sveriges yta. Enbart Arjeplogs kommun är större än hela Skåne till ytan men med en befolkning på bara 2 600 invånare.
Mellan tätorterna Arjeplog och Arvidsjaur är det nästan 9 mil och grannkommunen har i sin tur bara 6 100 invånare. Var finns samordningsvinsterna? Möjligtvis i den demokratiska, politiska, organisationen, kommunledningsförvaltning och högre förvaltningschefer. Men på det stora hela är det en väldigt liten kostnad. De stora kostnaderna återfinns i drift och underhåll av fastigheter samt personalkostnader inom skola, socialtjänst och omsorg.
Jag har varit kommunpolitiker och ser inte att en sammanslagning mellan exempelvis Arjeplog och Arvidsjaur skulle lösa kommunernas respektive problem. Befolkningen i en sammanslagen kommun skulle fortfarande vara liten, befolkningen skulle fortsatt vara åldrande och den arbetsföra befolkningen allt mindre enligt SCB:s befolkningsframskrivning. Fram till 2070 beräknas Arvidsjaur ha förlorat 14 procent av sin nuvarande befolkning, för Arjeplog är bedömningen en minskning på drygt 20 procent.
Hur en sammanslagning skulle lösa svårigheter med kompetensförsörjning, behovet av ökad inflyttning, stigande kostnader eller behoven av investeringar i fastigheter och infrastruktur får Simon Matti svara på som presenterat förslaget. Jag ser det bara som ett alldeles för enkelt svar på ett alldeles för komplicerat problem.
I Skåne skulle det kunna funka, som kommunerna Bjuv och Svalöv, de har 15 900 respektive 14 500 invånare och tätorterna återfinns bara 2,7 mil ifrån varandra inom en total yta av 505 kvadratkilometer, ungefär en fjärdedel av Norrbottens minsta kommun, Haparanda. Där finns goda kommunikationer, en fungerande kollektivtrafik och närhet till större tätorter för arbetspendling.
Men Norrbotten är inte Skåne, våra avstånd och utspridda befolkning gör att det måste finnas fungerande service även på mindre orter och där tror inte jag att lösningen är färre folkvalda politiker och tjänstepersoner som sitter längre bort från de medborgare som påverkas av de beslut de fattar.
Lösningen är naturligtvis att staten, regeringen, ser till att kommunerna får de resurser som behövs. Att de kommuner i Norrbotten som har högre kostnader för att säkerställa en god service till alla medborgare också blir kompenserade för detta. Vad är Sveriges samhällskontrakt annars?