Rejält, traditionellt socialt arbete. Det kan vara det bästa för att bekämpa den så kallade våldsbejakande extremismen. Problemet är att när välfärdssamhället slimmats brister detta arbete. Det konstateras i en rapport från Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet: Socialt arbete, pedagogik och arbete mot så kallad våldsbejakande extremism. Ytterligare en rapport heter Mellan det angelägna och det svårfångade; en studie av pågående utvecklingsarbete för att förhindra att unga människor rekryteras till miljöer som som utövar våld i islams namn.
Rapport 2 ägnas enbart åt våldsbejakande extremism kopplad till islam. Det är olyckligt och upprätthåller det ensidiga fokus som medierna har på kopplingen mellan våld, islam och muslimer. Som jag tidigare skrivit (13 april) har FN kritiserat Sverige för att detta leder till diskriminering och stigmatisering av Sveriges muslimska befolkning. Förhoppningvis kommer strax en rapport om hur rekryteringen till nazistiska våldsbejakande miljöer bekämpas.
Rapport 1 är kritisk till de modeller och arbetssätt som beskrivs i rapport 2. Den ifrågasätter begreppet radikalisering som blivit populärt för att beskriva vad som händer innan någon ansluter sig till en terrororganisation. Forskarna är inte ense om att en specifik process faktiskt sker innan någon ansluter sig. Rapportförfattaren Marcus Herz diskuterar också varför arbetet mot våldsbejakande extremism riktas framförallt till unga. Verkligheten visar att de som utför terrorhandlingar ofta är vuxna. Anders Behring Breivik var drygt 30 när han utförde attentaten i Norge. Självmordsbombaren i Stockholm 2010 närmade sig 30. De misstänkta för terroristbrotten i Bryssel i mars var mellan 25 och 30.
I de modeller som finns i Sverige finns en tendens att peka ut och disciplinera individer, vilket kan vara kontraproduktivt, menar Herz. Det riskerar att bortse från strukturella orsaker som rasism och ojämlikhet och i stället bidra till att mota ut individer från samhällsgemenskapen.
Ett annat problem är det säkerhetspolitiska och polisiära språk som används i arbetet mot våldsbejakande extremism. Det för med sig att den så kallade första linjens personal, exempelvis skolpersonal och socialarbetare, kan uppfattas som Säpos förlängda arm, vilket inte skapar förtroende. Erfarenheterna pekar på att traditionellt socialt och pedagogiskt arbete kan fungera bäst i förebyggande syfte. Ett arbete som präglas av demokrati, inkludering och mänskliga rättigheter och inte ha som uttalat mål att bekämpa radikalisering eller extremism. Dessvärre har det sociala arbetet skurits ner i Sverige under de senaste tio-tjugo åren, socialtjänsten går ofta på knäna.
Herz pläderar också för att sätta in våldsbejakande extremism i det komplexa politiska och sociala sammanhang där det faktiskt existerar. Fattigdom, segregation och arbetslöshet är större politiska frågor som kommunala enheter mot våldsbejakande extremism inte rår på.