För många kommer det nog inte som en överraskning då larm om betygsinflation bland fristående skolor har ekat gång på gång i debatten om svensk skola och skolpolitik. Betygsinflation är, för den som inte är bekant med begreppet, höga betyg som inte hänger ihop med faktiska kunskaper.
Att något måste göras åt problemet är inte längre bara något som vi på vänsterkanten av det politiska spektrat kräver utan många politiker och organisationer inom den politiska högern och näringslivet har sedan en tid tillbaka identifierat, erkänt och börjat adressera problemet. Exempelvis har Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), en fristående organisation med nära kopplingar till näringslivet, släppt rapporten Resultat och betygsättning i gymnasiefriskolor.
I den konstaterar en av författarna, Karin Edmark, docent vid Stockholms universitet, att "liksom tidigare forskning finner vi tecken på generösare betygsättning i friskolor, särskilt i de som drivs i aktiebolagsform eller har låg andel lärare med pedagogisk utbildning".
Lovisa Persson, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, IFN, och Högskolan Kristianstad, beskriver vidare att "om friskoleelever betygssätts mer generöst innebär detta att urvalet till högre studier snedvrids. Det är ett problem som förtjänar att tas på allvar med tanke på att individer kan bli antagna till utbildningar de inte kan slutföra".
Det är precis det som händer – unga vuxna går från gymnasiet med höga betyg men saknar de kunskaper som krävs för att klara av universitetsutbildningen de kommit in på.
En direkt effekt av detta är att prestigeskolan Handelshögskolan nu skärper antagningskraven, den som söker in på sina gymnasiebetyg måste nu ha minst 1,25 i resultat på högskoleprovet. Motiveringen är att de vill motverka effekterna av betygsinflation. Rektorn Lars Strannegård beskriver de höjda kraven som "en kontrollbesiktning av betygen".
Rapporten från Universitetskanslersämbetet och Skolverket med namnet Till högskolan från gymnasieskolan – Studenternas prestationer det första studieåret visar att elever från kommunala gymnasieskolor presterar i snitt 5 procent bättre än elever från fristående skolor. Allra störst skillnad är det jämfört med elever från aktiebolagsskolor, där presterar de kommunala eleverna 6,4 procent bättre i en jämförelse.
Värt att notera är att de här skillnaderna gäller oavsett vilket gymnasieprogram som studenterna kom ifrån eller vilken högskoleutbildning de går på. Det är samma mönster som går igen.
Trots att detta problem är känt sedan många år tillbaka, trots att det finns en kritik från näringsliv, universitet och en förståelse för problemet över hela den politiska skalan så har riksdag och regering, vare sig det varit en socialdemokratiskt eller moderat ledd regering, inte haft förmågan att sätta stopp för det.
Anledningen till denna oförmåga? Det handlar naturligtvis om svängdörrarna mellan skolföretagen och riksdagspartierna, främst mellan partierna på högerkanten och skolkoncernerna. Med tanke på den högermajoritet som funnits i riksdagen sedan lång tid tillbaka är det inte så förvånande att inget skett.
Kapitalet har köpt sig företräde och priset är en generation som går ut gymnasiet med höga betyg men som i allt högre grad saknar kunskaper för att klara högskola och universitet.