Tidningen Aftonbladet har i ett uppmärksammat reportage hittat spår av kokain på besökstoaletterna på fyra av de åtta riksdagspartierna – men om jag ska vara helt ärlig är jag inte särskilt överraskad av det.
Jag är egentligen mer överraskad över att de inte hittade spår av drogen på de övriga fyra partikanslierna, och det beror inte på att jag misstänker våra politiska företrädare på riksplanet för att vara särskilt mycket mer begivna på illegala substanser än andra.
Det kan vi inte säga något om, inte heller med ledning av det här reportaget. Ett partikansli i riksdagen är en stor arbetsplats, och även om det finns säkerhetskontroller är det lokaler som många passerar igenom och har tillträde till; allt från ministrar och deras besökare till vaktmästare och lokalvårdare.
Fyndet berättar kort sagt inte särskilt mycket om den politiska miljön i synnerhet, som det berättar någonting om den roll som kokainet idag har kommit att spela i vårt samhälle i allmänhet.
Det är inte längre någonting farligt och ovanligt som man i första hand ser i tv-serier eller reportage om stora beslag i tullen, och definitivt inte begränsat till missbrukarkretsar – narkotikabruket har under det senaste decenniet blivit både utbrett och folkligt.
Den som tvivlar på den saken behöver bara påminna sig om den undersökning av avloppsvattnet som just Stockholms stad lät göra och som publicerades strax inför den gångna julen.
I den slogs det fast att halterna av narkotika var betydligt högre än i den senaste undersökningen, som gjordes 2019, och att bruket av just kokain tycks vara koncentrerat till just innerstaden.
Man behöver också bara tänka på vilken roll kokainet spelar i vår populärkultur, och hur många diskreta eller öppna referenser till narkotikabruk man stöter på i musik, tv-serier eller på internet under en vecka.
Detta säger jag inte för att skuldbelägga dem som gör dessa referenser – de speglar och representerar helt enkelt det samhälle vi lever i, på samma sätt som de människor som vistas i riksdagspartiernas kanslilokaler uppenbarligen gör det.
Därför är det bra att frågan om narkotikabruk just där tas på allvar, leder till rynkade ögonbryn och gemensamma möten mellan partierna och riksdagens säkerhetschef – men långt ifrån tillräckligt.
Detta är nämligen inte ett problem som är lokalt och specifikt, utan ett samhällsproblem, och det enda verksamma motmedlet är att angripa det som ett sådant.
Dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) fick mycket kritik när han 2019 påpekade att det var de rikas festknarkande som gödde den organiserade brottsligheten – och delar av den kritiken var faktiskt berättigad.
Det är nämligen inte bara överklassen i de rika delarna av Stockholm som det knarkas, utan i stora och breda folklager över hela landet; det problemet är en betydligt svårare nöt att knäcka, än att ta reda på vem som råkar ha gjort det innanför riksdagshusets väggar.
Lösningen är knappast tuffare lagar och regler eller fler fällande domar. Den svenska narkotikalagstiftningen är redan hård, och det har inte hindrat den utveckling vi just nu ser.
Det handlar snarare om att vi gemensamt behöver få till ett skifte i dem gemensamma synen på narkotika.
Bruket av narkotika är nämligen inte harmlöst, eller någonting man enkelt kan skoja bort. Det är farligt både för dem som brukar det och för vårt samhälle – och precis som för individer är det första steget mot en bättring i samhället att erkänna att vi på den här punkten har ett både stort och utbrett problem.