Häromdagen samlades politiker och hamnföreträdare i Antwerpen för att försöka, på bred front, bilda en allians mot droghandeln. När tullen kämpar för att minska inflödet av narkotika till landet behöver de tillgång till alla metoder.
För ett par år sedan fick man också nya befogenheter och skarpare verktyg till sitt arbete. Tidigare blev man handlingsförlamade om man hittade så små mängder knark att det kunde anses vara för eget bruk, eller om man fann någon som var påverkad – då fick man i stället ringa polisen.
Idag får man göra tillslag själva och också bära tjänstevapen i vissa lägen. Jag tänker att det är bra. Vad som helst som kan minska tillgången till narkotika i Sverige behöver prövas. Det är intressant att när man, i just Antwerpen, ökade kontrollerna av inkommande frakter så flyttade droghandeln till andra hamnar, bland annat till Helsingborg. Att vi i Sverige skulle klara av att ensamma slåss mot internationell kriminalitet är en utopi och också – för mig – en av anledningarna till att vara med i EU. Kriminaliteten är internationell och behöver hanteras i internationella nätverk och med gemensam lagstiftning.
Vi måste underlätta för polis och tull. Inte försvåra.
Vi vet att de kriminella nätverken lever på narkotikaaffärer. Det handlar om gängrelaterad brottslighet som liksom ringar på vattnet flyttar sig från storstadsområdena till mindre och mindre orter. Det är inga duvungar vi pratar om. Att hamna i klorna på ett sånt nätverk förstör ditt liv för lång tid.
De som hamnar där drivs både av behovet av eget knark det vill säga att man säljer för att få pengar till sitt eget missbruk, men också av behovet av ett sammanhang när ens egen familj fallerar. Där som vi som samhälle inte klarar av att svara upp mot behoven, slutar försöka och istället använder den sista anhalten – fängelse – som hot om man inte sköter sig. Idag svämmar våra fängelser över. Jag tror att pengarna för att driva dem skulle göra mer nytta om vi investerade dem tidigare. I skolan och i förebyggande åtgärder. Laga hålet när det är litet eller vänta tills det blir stort, det borde inte klassificeras som raketforskning.
Problemet kommer aldrig att ta slut om inte folk slutar köpa skiten. Det är inte heller raketforskning. Utan köpare stannar tillgång och införsel upp. Skam åt den som tror att brukarna är de som syns på parkbänkar eller oroligt vandrande på jakt efter nästa dos. Det är vanligare att använda narkotika bland personer med lägre utbildning, lägre inkomst eller om man står utanför arbetsmarknaden – se ovan om att sätta in insatser på rätt ställe och med rätt mål – men det är många andra som också knarkar.
En del av dem vill såklart beskriva sig själva som ”en vanlig människa som ibland, på fest, använder kokain”. Användandet närmar sig 10 procent av befolkningen mellan 17 och 84 år. De finns i regeringskansliet och i partihögkvarteren, bland höga företagsledare lika väl som bland arbetare och tjänstemän.
När jag växte upp var bruket av narkotika något som man åkte på däng av. Den som rökte hasch var inte välkommen på dans – inte av vakterna utan av resten av publiken. Idag önskar jag att vi hade mer kvar av den attityden. ”Vad håller du på med, är du inte riktigt klok?” behöver vi fråga oftare, långt innan vi tvingas lägga skattepengar på rehabilitering och fängelser. Eller på begravningar i förtid. Sluta köp. Sluta glamorisera partydroger. Sluta ropa på politikerna. Det här har vi ett finger med i allihop, vi som är samhället.