Tidigt på morgonen den 23 september 2009 landar en helikopter på taket till G4S Cash Services värdedepå i Västberga i Stockholm. Tre män slår sönder glaskupolen på taket och tar sig ned till pengaräkningen. Väl på plats öser de ned kontanter i säckar och tar sig sen upp och in i helikoptern igen. Rånarna flyger iväg över stan. Allt medan polisen på marken bara kunde stå och se på. Beslut fattades tidigt att inte skjuta ned helikoptern. Det skulle innebära för stora risker för personer i byggnaden, bostadsområden i närheten och om någon oskyldig var intvingad i helikoptern.
Anställda skrämdes förstås av hela operationen, men ingen kom till fysisk skada. Samtidigt är en sådan här händelse något många bär med sig hemska minnen från resten av livet. Enligt vaktbolagets egen utredning pekar allt dessutom på att rånarna hade hjälp av någon på insidan. Hur skulle de annars kunna hitta rätt så snabbt?
Bytet blev 39 miljoner, fast pengarna återfanns aldrig. Sju män dömdes senare, men polisen tror så många som 20 personer kan ha varit inblandade på något sätt. Med en så stor grupp som ska dela räcker inte miljonerna särskilt långt. Helikopterrånet blev en världsnyhet och det främst på grund av den spektakulära metoden. Med scener som hämtade ur en actionfilm gillade media att frossa i brottet. Samtidigt som vanligt folk romantiserade och imponerades över förloppet just därför.
I åtta avsnitt på Netflix kan man nu se en dramatiserad version av rånet. I serien lär man känna rånarna och utredande poliser lite mer på djupet. Hur tänkte de egentligen och vad var deras drivkrafter? Regissören Daniel Espinosa turnerar i radio och tv för att marknadsföra projektet. Med en egen bakgrund som kriminell i unga år i förorten känner han några av rånarna från förr. Och det märks tydligt i en intervju han gör i Studio Ett: "Det är ett socialdemokratiskt rån, ett välfärdsrån. I USA hade de skjutit ned helikoptern. Rånarna visste att polisen aldrig skulle skjuta ned den nära ett bostadsområde."
Espinosa säger att killarna bara är rånare, för de är inte kriminella i övrigt. Inga gangsters. Han medger samtidigt att brottet är hemskt och emot samhället. Men han vill ge tittarna en trovärdig bild om hur de har vuxit upp och varför de såg rån som en möjlighet. Helt enkelt ge medelklassen en förståelse för hur rånarna handlade. Espinosa lyfter parallellen om en framgångsrik företagare som sen missköter affärerna och sparkar hundratals människor. Då hade man inte lagt på det här romantiserade filtret på de inblandade och rånet. Även om båda exemplen kan kopplas till bristande moral. Men så fort det handlar om lägre samhällsklasser blir det så resonerar regissören.
Daniel Espinosa är något på spåren. Blir man om och om igen utsatt för både öppen och dold rasism, gliringar på släktmiddagar och inte blir insläppt i porten av grannen när man glömt blippen. Allt bara för att man har svart hår och heter Ahmed eller Mohammed. Då rinner bägaren till slut över. Inget man kan ursäkta med att genomföra ett rån. Men i det stora hela handlar det om samhällsstrukturer och en ojämlikhet som drar sönder Sverige.
Förebyggande arbete är nyckeln. Det är allas ansvar att samhället inte slits itu mellan vi och dom. Mer resurser till socialtjänst, polis och skola är lösningen. Men regeringen prioriterar annat.