I debatten om gangsterrap finns ofta två läger. Gruppen som vill förbjuda genren helt eller delvis, och gruppen som tycker att den andra har moralpanik. Jag vill inte ha debatten alls. Egentligen vill jag faktiskt bara rycka på axlarna över de kulturella uttryck vars popularitet över tid går i vågor. Vissa gillar det, andra inte. Men det är förstås inte vad debatten egentligen handlar om.
Många har ännu en gång börjat gasta om rappens dåliga inflytande på unga. Som att jag skulle säga att “Jag lyssnade på Larz-Kristerz häromdagen och nu bara måste jag ringa någon som har namnet Carina”. Nej, det måste jag inte, för jag förstår att en låt är en låt och vad jag gör i mitt liv inte har med det att göra. Detta ständiga argument är fördummande mot lyssnarna.
Det är synen på just gangsterrappens utövare och konsumenter som problemet alltså sitter i och handlar om. Att lyssnarna inte skulle klara av att separera musiken och texterna från sina egna liv och val. Detta beror, förmodligen, på att just dessa artister och konsumenter i större utsträckning är unga och icke-vita.
Med det sagt är det okej att diskutera problematiken i vissa kulturella uttryck. Jag har själv skrivit flertalet gånger om hur sexistiska låttexter popbanden som jag lyssnade till när jag växte upp hade, samt vilka effekter det haft på mig och mina kompisar. Men när jag ger mig in i den debatten är inte mitt mål att förbjuda låtar från att spelas, utan bara kritisera innehållets budskap och väcka reflektion. Vi skriksjunger fortfarande till ”Vacker utan spackel” på fest, trots att vartenda ord i den låten osar av kvinnoförakt. Det är också bara en låt, även om jag och mina vänner är medvetna om textens problematiska formuleringar.
Det är skillnaden. En kultur går inte att förbjuda, och försök till det gör delvis att vi i sådana fall kommer att behöva stryka en hel del av världshistoriens största hits från radiostationernas spellistor och det kommer heller inte få effekten att artister enbart börjar skriva låttexter som handlar om sol, blommor och gulliga hundvalpar.
När kulturen är fri står det också oss alla fritt att välja vad vi lyssnar på och hur mycket vi låter det påverka våra egna handlingar. På 80-talet var debatten om videovåld stor, alltså hur mycket våld på film påverkade dåtidens unga. De flesta födda på 60- och 70-talet (riksdagens ledamöter inkluderat) skulle nog inte påstå att John McClane fick dem att begå våldshandlingar under sin uppväxt.
För att kunna ta tag i gängkriminaliteten och få ner antalet dödsskjutningar är det förstås inte rappen man ska angripa. De som vill det ger snarare uttryck för kulturelitism, klassförakt, nedsättande syn på unga, och i viss mån rasism. Även om det är undermedvetet. Det är just därför debatten om gangsterrappen är så korkad.
Det finns mycket att säga om kulturpolitiken och hur fri kultur kan få vara. Jag tror att kultur måste vara fri att utövas, men också stå en fritt att kunna välja bort. Det går att göra bara genom att byta radiostation när en låt man ogillar spelas. Men att lägga sig i vad andra väljer att ta del av är inte bara omöjligt, det är också etiskt fel. Då hamnar vi snabbt i en diskussion som inte bara rör just den lilla genren gangsterrap, utan all kultur vars innehåll ur någon vinkel kan anses problematisk.