I söndags valde Miljöpartiet nytt språkrör efter Märta Stenevi som lämnade i vintras efter en turbulent tid. Tre kvinnor ville ha rollen, men valberedningens förslag Amanda Lind vann omröstningen med mycket god marginal. En lycklig Lind sade sedan: Vi ska visa att det finns en framtid där värden som solidaritet, gemenskap och jämlikhet är inbäddat i själva samhällets hjärta.
Amanda Lind har, för att vara en miljöpartist i toppskiftet, en gedigen erfarenhet som politiker. Kommunalråd i Härnösand, partisekreterare, riksdagsledamot och minister. Inte många i hennes parti kan skryta med en sådan lång CV. I MP kan man bli medlem ena dagen och fritidspolitiker dag två. En omöjlighet i andra partier där det krävs lång och trogen ideell tjänst innan någon form av tyngre uppdrag blir aktuellt. Så på så sätt har Lind på pappret goda förutsättningar att styra upp Miljöpartiet tillsammans med sin språkrörskollega Daniel Helldén.
Men verkligheten ser annorlunda ut och väljarna är irriterade. Det är på något skruvat sätt ändå imponerande hur Miljöpartiet, trots hur goda intentioner som helst för klimatfrågan, har retat upp i princip alla väljargrupper. På landsbygden handlar det om bilfrågan. Inte för att det är kul utan för att Sverige har stora avstånd. Ska arbetsliv och livspussel fungera krävs ibland två bilar per familj. Särskilt när kollektivtrafiken inte fungerar. Omställning till elbilar pågår, men så länge de kostar skjortan är det inte första alternativet för en vanlig familj. Det är inget kul att bo i Arvidsjaur med tio mil till jobbet och få höra att Miljöpartiet subventionerar elcyklar. Funkar inte jättebra att cykla på en motorled i femton minusgrader.
I Stockholm har Daniel Helldén under flera år som lokalpolitiker lyckats göra sig ovän med alla invånare. Hans älskade bebis elsparkcyklarna skräpar ned staden och hindrar äldre och personer med funktionsnedsättning att ta sig fram i gatubilden. Olyckor, fyllekörningar och kort livstid på sparkcyklarna solkar ned Miljöpartiets ambitioner om ett klimatsmart val att transportera sig på.
Amanda Lind snurrade också till det rejält i en intervju med DN där hon framstod som hon var emot tillväxt: Politiken behöver sätta gränser för den ekonomiska utvecklingen om klimatomställningen ska klaras. Till DI lyfte hon sedan att det är viktigt att diskutera hur den ekonomiska utvecklingen ska hålla sig inom naturens ramar. Återigen klimatfokus med förmodat gott syfte. Men Miljöpartister har en osviklig förmåga att hela tiden krocka med vanligt folks vardag. När Norra Sverige kokar av den gröna omställningen inom industrin med tusentals nya arbetstillfällen blir det helfel att hacka på tillväxten.
En första livboj för det nya kvinnliga språkröret är valet till Europaparlamentet 9 juni. I de valen brukar det gå bättre för MP än i riksdagsvalen. Lyckas de navigera rätt i den pågående valrörelsen och behålla eller öka sina mandat i parlamentet kommer det hjälpa Amanda Lind på vägen. Samtidigt blir hela valresultatet en avgörande temperaturmätning inför valet 2026. Oavsett blir det en tuff resa för henne. Kraven är många: Hon måste fungera ihop med Helldén, vinna tillbaka väljarna och inte minst hitta fungerande samarbeten med andra partier. Annars blir hennes tidigare ministerperiod en bortglömd parentes i svensk politisk historia.