Vid den här tiden på året ifjol pågick någonting som man måste betrakta som väldigt oväntat. Den årliga julhandeln slog nämligen inte det rekord som hade satts året innan, utan antalet kortköp sjönk med hela tio procent.
Det var desto mer överraskande eftersom nya rekord i julhandeln under det föregående decenniet kommit så regelbundet att de nästan kommit att likna en sorts naturlag; varje år gavs allt fler och allt dyrare julklappar, och firandena blev av allt att döma mer storslagna.
Att julhandeln för år 2022 gick tillbaka berodde som alla vet varken på någon plötslig insikt om det milt vansinniga i våra årliga konsumtions- och köpmönster eller på att julen som tradition – som vissa med en dåres envishet fortsätter att hävda – på något sätt skulle vara hotad i det moderna samhället.
Att folk bestämde sig för att hålla i plånboken berodde i stället på inflationen, på den ekonomiska krisen och på oro inför de ekonomiska framtidsutsikterna – i valet mellan elräkning och prinskorvar var prioriteringen både tydlig och lätt.
Samtidigt gick det att avläsa andra mönster – det var nämligen inte allt som svenskarna bestämde sig för att snåla in på. Eller, som Markus Widén, makroekonom på storbanken SEB valde att uttrycka det i en intervju med tidningen Affärsvärlden:
”Tittar man i läroboken från en kris tar man bort sånt som inte är nödvändigt. Men det är iögonfallande att utgifterna på just restaurang och hotell håller i sig. Det är något som håller emot att sluta konsumera den typen av tjänster.”
För den som lever med åtminstone en fot i verkligheten är det inte särskilt svårt att föreställa sig vad detta ”något” som håller emot är för någonting. Det är ett urgammalt fenomen, som går under namnet ”klasskillnader.”
Den ekonomiska krisen slog inte och slår inte jämlikt – och medan vissa var tvungna att spara in på sillen, klapparna och rödkålen, kunde andra fortsätta att äta ute och bo på hotell utan att oroa sig för januaribudgeten.
Det var sant år 2022, och det kommer att vara sant i årets julhandel också. När SCB under torsdagen presenterade en glädjande sänkning i inflationen spreds ett glädjejubel hos ekonomerna, som hördes hela vägen till Stockholmsbörsen; bara under förmiddagen steg dess index med nästan två procent.
Tyvärr kommer just det glada budet inte att sprida sig till både koja och slott – kanske kan man jubla i slotten, men i kojan svider det fortfarande att november månads priser steg med nästan 4 procent och att vi nu står inför den allra dyraste julen någonsin.
Utsikten om lägre räntor till sommaren kanske gläder fastighetsbolag och tungt belånade bostadsrättsinnehavare i landets storstäder – men det gör knappast att den del av löntagarnas disponibla inkomst som under de senaste två åren har ätits upp kommer tillbaka.
Det är lika sant under årets alla månader som det blir övertydligt just under de konsumtionsintensiva helgerna – och ytterst handlar detta inte om vilket barn som får ett nytt Playstation eller vem som har råd att dricka champagne på nyårsafton.
Det handlar om att vi i flera årtionden har låtit drömmen om ett rättvisare samhälle glida allt längre bort, så att det idag låter naivt att ens föreställa sig en sådan möjlighet.
Det är det inte. Vi har byggt ett rättvisare samhälle förut, och vi kan göra det igen. Det första steget på vägen dit är att fråga sig om vi verkligen tycker att det är rätt att livet i Sverige är så orättvist som idag. Det andra är att på allvar ställa oss frågan vad vi kan göra åt det redan nu.