Den gångna helgen höll Sverigedemokraterna landsdagar i Västerås – och det går inte att säga annat än att det var ett parti vid gott mod som visade upp sig.
Det är inte särskilt konstigt. I riksdagsvalet förra året blev partiet landets näst största, och är den dominerande kraften i den regerande konstellationen.
Den positionen har de utnyttjat både beslutsamt och effektivt. Genom sitt beslut att stå utanför regeringen har de kunnat få exakt allt de har pekat på i förhandlingarna, samtidigt som de inte behöver ta ansvar för något av allt Ulf Kristerssons (M) ministrar har misslyckats med eller ännu inte lyckats leverera.
De gav upp Harpsund, Rosenbad, regeringsplanet och det glitter som hör till taburetterna – i gengäld mot den verkliga makten, och chansen att fortsätta äta upp de före detta borgerliga partier de samarbetar med.
Ska man lita på opinionsmätningarna går också det ganska bra – såväl Liberalerna som Kristdemokraterna skulle i nuläget åka ut ur riksdagen, och det förment regeringsbärande Moderaterna skulle hamna klart under 20 procentenheter.
Därför är det kanske inte särskilt konstigt att partiets ledare Jimmie Åkesson tog tillfället i akt att kasta masken – och i sitt tal på landsdagarna uttrycka sig hårdare om landets etniska och religiösa minoriteter än han har gjort på länge.
Det handlade om att förbjuda islamiska inslag i stadsbilden, utvisa imamer, om att riva moskéer och förbjuda etableringen av nya – politik som måste beskrivas som extrem, inte bara ur en svensk synvinkel.
Det är ett tal som begripligt nog har fått mycket kritik från flera olika håll – men ur Åkessons perspektiv går det att förstå på två olika sätt.
Det ena är ideologiskt – det han uttrycker är själva grunden i hans partis syn på världen, på Sverige och på landets muslimer. Och om det är så att partiet längs vägen till maktens korridorer har behövt tona ned sådana åsikter och i stället framstå som måttfulla och sansade, är det inte längre nödvändigt.
Han har redan besegrat den svenska borgerligheten och vunnit dem för sin sak – och ingen av deras invändningar eller åsikter spelar någon roll så länge de i varje ögonblick är beroende av hans stöd för de taburetter han har gett dem.
Det andra sättet att förstå hans tal är som politisk taktik. Det är nämligen ett tal med udden så tydligt riktad mot hans nuvarande samarbetspartiers hjärtefrågor, att det knappast går att beskriva som något annat än en krigsförklaring.
För Kristdemokraterna var skyddet av trossamfundens rättigheter i partiets grundande och hela historia – men mot det går Åkesson oblygt till storms.
Också för Liberalerna är religionsfriheten historiskt sett ett centralt värde, och de röda linjer för samarbetet med SD som partiledaren Johan Pehrsson påstod sig dra upp måste efter detta betraktas som helt utsuddade.
Till sist riskerar Åkessons retorik den svenska ansökan till försvarsalliansen Nato, genom att förse Turkiets parlament och president en utmärkt anledning att ytterligare förhala sitt medgivande till ett svenskt medlemskap.
Den frågan har statsminister Ulf Kristersson utnämnt till en av sina viktigaste prioriteringar – och då är det ändå bara ett av de sätt som Åkessons tal försämrar det svenska säkerhetsläget på.
Åkessons tal är helt enkelt en handske kastad i den svenska regeringens ansikte – och nu är frågan om de kommer att plocka upp den, eller även i fortsättningen bara muttra en smula för syns skull innan de låter honom få sin vilja igenom igen?