Visste du att Piteå kommun jobbar med normkritik? Det finns till och med en kandidatuppsats om hur några kommuner – däribland Piteå – använder normkritik som ett sätt att öka mångfalden och förhindra diskriminering i de kommunala verksamheterna. Hedervärt, särskilt som normkritik starkt ifrågasätts, ja nästan hatas på vissa håll.
Under hösten 2016 pågick en infekterad debatt efter att Utbildningsradion, UR, infört normkritik för att inkludera människor som vanligtvis inte ges plats i medieinnehållet och för att bredda rekryteringen. Kritikerna menar att UR i sin iver att vara politiskt korrekta diskriminerar interna medarbetare och tystar kritik. Andra har förlöjligat och hånat. Och kopplar normkritiken till den lika förhatliga identitetspolitiken.
Självklart ska nya arbetssätt granskas. Funkar de? Och lika självklart är att det i framtiden kommer att utvecklas nya och fler arbetssätt för mångfald och icke-diskriminering.
Ett skäl till att kommuner och andra prövar normkritik, eller nommedvetenhet som det ibland kallas, är att målen om mångfald har misslyckats, både i kommuner och i arbetslivet generellt. Ett annat skäl är att servicen till medborgarna inte är likvärdig. Något nytt behöver prövas.
Integrationspolitiken har inte heller varit framgångsrik. Fokuseringen på personer och grupper som bryter mot normer görs till problem som ska åtgärdas. Miljarder har satsats på förorterna för att bryta den etniska segregationen. Sådan ”top down”-politik granskas mindre sällan. I stället framställs människor som bor i förorter, eller ”utsatta områden” som det numera heter, som samhällets inre hot. De skjuter, där finns gängkriminalitet, religiöst förtryck och rekrytering till Daesh. Och det sker fruktansvärda saker som dessa. Görs det något bra alls i förorterna? Såklart. Men det syns sällan. I stället stigmatiseras förorten och dess invånare. Till och med terrorforskaren Magnus Ranstorp skulle inte åka till vissa områden i Göteborg utan poliseskort, sa han i en intervju i Fokus i januari.
Intressant nog är det i förorten mångfalden finns. På många andra ställen råder däremot en närmast kompakt vithet som i regel anses helt oproblematisk.
En vanlig missuppfattning är att normkritik skulle betyda total normupplösning. Det gör den inte. Strävan är att i stället för att fokusera på det påstått avvikande ifrågasätta det som anses normalt. Granska de dominerande sociala normer vi disciplineras in i och som genomsyrar samhället. Vanligtvis utgår det normkritiska arbetssättet från diskrimineringslagen sju grunder men det kan vara fler. Orsaken är att personer och grupper som kan beröras av någon eller flera grunder är diskriminerade, och flera av dem har historiskt förtryckts, bland andra romer. Normkritiken kan bidra till nya utvidgade normsystem som gör att fler kan ges plats i exempelvis arbetslivet. Ungefär som med jämställdhet, vars syfte är att bryta normer om manlighet och kvinnlighet. Och nu är jämställdhet en ny norm.
Konstigare än så är det inte.