Ni vet den där leken man kan leka på flygplatser eller tågstationer? När man hittar på en bakgrundshistoria till en resenär man ser. Han där, han ska hälsa på sin flickvän som flyttat söderut för att plugga. Tanten där borta har sparat ett halvår för att ha råd att besöka barnbarnen. Tjejen där, hon ska på sin kompis bröllop. Ibland gissar man, ofta utgår man från en fördomar baserad på ålder, kön och klädsel. Folk har ju liksom tusen olika anledningar att resa, och mer eller mindre viktiga ärenden.
Men saker förändras. ”Jobbar du också åt Northvolt?” frågade killen i sätet bredvid mig när jag satte mig på planet i fredags. Jag berättade att jag inte gjorde det. Jag skulle ner till Stockholm för att umgås med tjejkompisar varav en precis gjort slut med sin kille. Så pinsamt, kände jag. Inte så viktigt jämfört med hans jobb och anledning att resa.
Det måste vara tämligen ingenjör-tätt på Skellefteå Flygplats nu för tiden, tänkte jag, om hans var en fråga som verkligen var naturlig att ställa. Glad över att ha tagits för en jämlike, tänkte jag att killen i sätet bredvid bevisligen inte hade några fördomar om hur ingenjörer måste se ut. Varken gällande klädsel, ålder eller kön. Men att jag bodde här uppe och inte var en veckopendlande stockholmare, det var också mindre troligt än att jag jobbade åt det exakta företag han också jobbade för.
Senare den kvällen satt vi där, jag och mina tjejkompisar. Vi är samma ålder och ser rätt likadana ut. Men i den här gruppen finns en ledarskribent, en läkare, en lärare, en undersköterska, en ingenjör. Vi brukar skoja om att vi skulle kunna bilda vårt eget samhälle bara vi, eftersom vi valt så olika banor i karriären och besitter så olika kompetenser. Alla lika viktiga. Alla lika nödvändiga. Kanske är jag själv undantaget. Den minst nödvändiga. Men säger jag det säger mina vänner att jag kan få bli kommunchef i vårt samhälle. Sådana behövs ju trots allt också.
Vi får nog inte till ett alldeles eget samhälle. Men samtliga av mina tjejkompisar kan ta jobb i den här delen av landet. De är rentav eftertraktade. Ingenjören har ju redan sin naturliga plats här uppe, det bevisade inte minst killen på planet. Men han var också en veckopendlande stockholmare. Ska han och andra bli skattebetalande medborgare i någon av våra kommuner behöver annat finnas här. Som bra offentlig vård, och bra skolor att sätta framtida ungar i. Där behövs undersköterskan, läkaren och läraren.
Nyligen kom Lärarförbundets ranking av Sveriges skolkommuner. Löner, resurser till undervisning, lärartäthet och andel godkända elever är några av kategorierna och på totalen har det gått väldigt bra för skolorna i Norrbotten. Det är viktigt. Det är sådana saker vi konkurrerar med när vi vill få hit människor av olika kompetenser.
Mina vänner for söderut för utbildning och jobb. Det behöver de inte göra längre. Men våra samhällen måste visa hur viktiga exakt varenda kompetens är. Målet måste vara att varje gång någon i södra Sverige leker den där leken ska gissningen vara närmast densamma. Han där, han ska hälsa på sin flickvän i Boden, han ska snart flytta upp han med. Tanten där borta ska titta på lägenhet i Skellefteå för att hon vill bo närmare barnbarnen. Tjejen där, hon ska på anställningsintervju i Piteå. Dessa ska vara de mest troliga gissningarna, oavsett attribut man kan tänkas ha fördomar kring.