I en krönika i tidskriften Café vill skribenten Jonas Strandberg be om ursäkt till alla "norrlänningar" för sina texter om Norrland och att vi "norrlänningar" inte borde bli så upprörda över bli kallade just "norrlänningar" när någon från "resten av landet" kallar oss för det.
Jag förstår att det måste vara svårt att slita sig från alla stora viktiga frågor som stängningen av Bromma flygplats, att det alltid kommer som en överraskning för er när det kommer snö från himlen eller hur jobbigt det kan vara med kaos i tågtrafiken.
Jag menar med såna intensiva och självupptagna liv fyllda med viktiga grejer att göra så förstår jag att det är svårt att ta in att förutsättningarna skiljer sig på väldigt många sätt norr om Dalälven. Vi får vara glada om den lokala flygplatsen kan hållas öppen och kollektivtrafiken ska vi inte ens prata om. Sämst tidpassning i landet, ålderstiget vagnsmaterial, enorma förseningar. Ja, och så vill gruvnäringen lägga ned persontrafik på järnväg för att få ut mer malm.
Självklart är jag en stor vän av Sydland. Jag har varit där många gånger. Jag har faktiskt rest dit, både ofta och enkelt med flyg. Inte med ångbåt, häst och släde eller ren och ackja. Problemet har bara varit att det varit svårt att komma i kontakt med lokalbefolkningen. I Stockholm på väg mot Gamla stan blev jag nästan påcyklad och kallad idiot. Ingen ursäkt som är brukligt i "Norrland".
Jag pratade med en förbipasserande och frågade om vägen till Postmuseum. Reaktionen gick som en chock genom honom. Som att det var förvånande att en okänd människa tilltalade honom. Efter första chocken lagt sig och han lyckats få ut hörlurarna fick jag ställa mina fråga på nytt. Ibland hade jag lite svårt att höra vad han sade på grund av hans sörländska dialekt. Till slut lyckas han artikulera vägvisningar till museet.
En annan viktig fråga för er är tydligen att ni vill rädda Rålambshovsparken, att det ska avverkas några träd i utkanten av stans mest älskade park på grund av arbetet med en ny tunnelbanelinje. Jag kan verkligen relatera, här i "Norrland" kalhuggs också skog, Europas största kalhygge lär finnas kring byn Abraur och är lika stort som Öland.
Naturligtvis så finns det ju andra orter än Stockholm söder om Dalälven men det låter ju som ändå rätt lika allting va? Och betong är väl betong oavsett var man befinner sig tänker jag. Vad är det man brukar säga, har man sett en så har man sett dem alla. Det är för övrigt lite gulligt också hur alla sörlänningar jobbar som illrar för att kunna köpa sig ett litet ställe "på landet", hur de på helgerna och semestrarna likt ett långt lämmeltåg överger betongen för "lantstället".
Om jag skulle säga tre favoritsaker om Stockholm/Sydland/landet söder om Dalälven så skulle nog det vara betongen, att man får vara ifred och den mysiga dialekten. Ja, det är ju skönt att få lite miljöomväxling, slippa knata runt i blåbärsris, myr och fjäll och bara ha lite kall, hård betong under fötterna. Och människorna är så upptagna och okontaktbara att man verkligen får lite tid för sig själv, här i "Norrland" ska det alltid surras, bjudas på kaffe och allt ska vara så inbjudande hela tiden.
Dialekten sist men inte minst, den är så varm och mysig så som bara sörlänningar kan prata, något att vara stolta över. Om man då lyckas få igång ett samtal med dem vill säga.