Jag var tjugofyra år när jag sökte tjänsten som politisk redaktör på Piteå-Tidningen. Då bodde jag i Östersund och hade haft olika roller som både kulturskribent för lokaltidningen och på uppdrag inom arbetarrörelsen. Jag längtade efter att kombinera skrivandet och samhällsengagemanget. Att Piteå-Tidningen lyste tjänsten som senare skulle bli min just då var tur. Jag hade nog sökt en liknande tjänst var än i Sverige det just då funnits en, men jag är glad att det blev i Piteå.

Från min politiska uppväxt i Jämtlands län hade jag redan i ryggmärgen hur livet ser ut för oss som bor i stora län med mycket skog och långa avstånd. Att åka från Piteå till Arjeplog för ett möte kändes inte konstigt, för som SSU:are hade jag redan rest lika långa dagsturer från Östersund till Sveg.

Jag kände mig hemma i Piteå och i Norrbotten direkt. Jag älskar stadsliv men jag älskar också skogen och närheten till fjällen. Men jag minns hur mina kompisar i Stockholmsområdet ifrågasatte hur jag, som enligt dem redan bodde långt åt helvete norrut, kunde flytta dubbelt så långt åt helvete norrut. För att kunna förklara mitt val för sig själva, i deras urbana hjärnors tyvärr stundvis smala tankebanor, var det många som motiverade min flytt med just tjänsten som politisk redaktör.

Det är sant att jag flyttade till Piteå för att bli politisk redaktör. Men jag hade aldrig bott kvar här mer än ett par månader om jag inte hade trivts i den här staden i det där här länet. Många av de som bor i Stockholm hatar egentligen att bo i Stockholm men gör det för att det är där deras arbetsmarknad finns. Jobb är förstås viktigt för oss alla, men jag skulle aldrig bo på en ort där jag inte trivdes bara för att jag fick jobb där.

”Bra grej att ha på ditt CV!”, sa en bekant till mig redan innan jag börjat på PT. Som om jag kommit hit för att göra pliktår på en sketen lokaltidning innan jag kunde vara aktuell för tjusigare jobb i storstan där den politiska makten är centrerad och medieeliten minglar. Det var aldrig min ambition. När det var konferens i Stockholm åkte jag istället till Socialdemokraterna i Arvidsjaur för att delta på deras möte på Våffeldagen. Det är i sådana sammanhang jag känner mig som mest hemma i politikens virrvarr. Bland vanligt folk som diskuterar nära frågor.

Ändå får jag frågan vart jag nu ska flytta. Mina vänner i (framför allt i Stockholm) som frågar detta har alltså fortfarande inte förstått. Jag vet inte hur jag ska nå fram med hur jag känner, och i grund och botten tror jag bara vissa har det i sig. Är man från norra Sverige, eller hitflyttad, vet man. Har man bott i en storstad söderut för länge gör man det inte.

Det har varit uppenbart för mig i flera år att det är i Piteå jag vill bo men det har aldrig varit självklart för mig att jobba som politisk redaktör i all evig tid. Jag är, nu vid tjugoåtta års ålder, ännu ung och jag vill testa många saker i mitt liv. Och jag tror jag är bra på många saker. I framtiden kanske jag arbetar jag med kommunikation eller opinionsbildning i andra former. Eller så återupptar jag mina studier och blir färdig förskollärare. Eller så skriver jag romaner och målar tavlor. Men vad jag än gör om fem, tio eller fyrtio år så är jag säker på att jag kommer att befinna mig här. I Piteå. I Norrbotten. Så även om detta är min sista text är detta är inte ett farväl. Vi ses på stan, i mataffären, på macken, på krogen och i skogen.