Bakgrunden är en krönika av komikern och poddaren Jonas Strandberg. I texten som han publicerade i Café i somras så raljerade han över hur få vi är här uppe, färre än i Stockholms tätort,  han förstår inte varför vi är så upprörda och tycker mer eller mindre att vi bara ska hålla käften. Det är "gnäll" som han skriver och texten är rent allmänt ett exempel på ignorans och dumhet.

Jag fortsätter med dumhet. För det har Strandberg haft synpunkter om i en annan krönika. I den så irriterar han sig över människor som med stolthet varje år förklarar att de inte kände till Nobelpristagaren i litteratur, så fort pristagaren offentliggjorts och "direkt hasar några slötänkta stackare in och skyltar med sin okunskap". Strandberg skriver att han är "trött på folk som inte skäms för sin dumhet".

Vet du vad Jonas, jag är lika trött jag med. Att folk som du inte skäms för sin dumhet. Du idiotförklarar de som "med sina hyllmeter Läckberg, Clancy, Koontz och Coelho anser sig ha mandat att avgöra huruvida en författare är en rimlig pristagare eller ej".

Du anser dig att ha mandat att idiotförklara en hel landsända, avfärda kritik som gnäll, att vi är tystlåtna glesbygdsbor som inte vet bättre. Du hade kunnat börja från andra änden och ställa dig frågan varför de två nordligaste tredjedelarna av landet återkommande motsätter sig att få sin historia och kultur generaliserat till ett "Norrland".

Det är för att det finns ett förflutet som präglas av marginalisering och osynliggörande. Vår historia och livsmiljö har i många områden utraderats av skogsbruk, vattenkraft och gruvor, samer och tornedalingar utsattes för rasbiologiska övergrepp för att de ansågs som lägre stående raser, samma grupper utsattes för en försvenskningspolitik och många har förlorat både språk och kultur. Det koloniala synsättet ledde till att det först under 1970-tal ansågs motiverat med högre utbildning här eller ta för den delen att människor mer eller mindre tvångsförflyttades för att göda tillväxten i södra Sverige med den flyttlasspolitik som bedrevs under rekordåren.

Listan över saker ur vår historia som präglats av koloniala synsätt och en ekonomisk exploatering som osynliggjort människor, språk, kultur och samhälle går att göra lång. Inte minst fortsätter den än i denna dag, med krönikor som Strandbergs eller för den delen Stockholmare som moderaten Kristoffer Tamsons som tyckte att pengar till svensk järnväg ska gå till där människor bor och reser och "inte till träd i Norrland".

Strandberg har gjort sig ett leverne på att göra sig rolig på glesbygdens och landsbygdens bekostnad. Att driva med Norrland och norrlänningar och de välbekanta fördomarna som följer med de begreppen det kanske går hem hos hans publik. Nå, nog om honom.

Jag är gläds istället över att Åsa Jonsson från Arjeplog är stolt över sin dialekt och vill visa upp den för andra. Jag är glad att hon säger ifrån och använder sin plattform för att göra det. Det är en motståndshandling. Ska vi nånsin bli av med "Norrland" och "norrlänningar" som svepande begrepp måste vi visa upp vår mångfald, våra dialekter och språk, vår historia och kultur. Och precis som Åsa måste vi visa att vi är stolta över det.