För en vecka sedan blev det officiellt att jag kommer att sluta som politisk redaktör på Piteå-Tidningen. Under de senaste dagarna har min inkorg överösts av lyckönskningar från er läsare, och jag hoppas på att kunna besvara dem alla. Men den här krönikan är i alla fall till er.
Tack för att ni önskar mig lycka till i framtiden, och förlåt för att jag lämnar ledarsidan. Det gör mig väldigt rörd att läsa era meddelanden och kommentarer som säger att ni tycker det är tråkigt att jag försvinner. Men jag vill också påminna er om att jag inte försvinner. Jag bor kvar i Piteå, och det är här jag kommer fortsätta mitt engagemang för de frågor jag brinner för.
Att vara politisk redaktör på en tidning som ges ut sex dagar i veckan innebär att kommentera politiska händelser och att ständigt vara aktuell. Att vara beredd att skrota en färdig text för att någonting nytt och mer akut skett som behöver kommenteras. Det gör att jobbet håller en konstant uppdaterad på allt som sker i samhället, men ibland innebär det även att viss stress kan uppstå. Den stressen är dock inte alls lika jobbig som känslan de dagar det inte hänt någonting alls.
Sådana dagar brukar jag ta tillfället i akt och lyfta blicken. Skriva om demokrati, och om människors lika rätt och behov av en röst i politiken. Att engagemang alltid är bra, och att det bästa är när vi slår våra kloka huvuden ihop. Jag har perspektiv du inte har och du har perspektiv jag inte har. Eftersom det bara är tillsammans vi får hela bilden av utmaningarna är det bara tillsammans som vi kommer på de bästa lösningarna.
Pandemin var en tid då vi nog alla kände oss ensamma eller uttråkade ibland. Och man får skatta sig lycklig om man enbart kom ut ur pandemin uttråkad, när vissa kom ut ur den utbränd eller uppsagd. Vissa kom inte ut ur den alls. För alla som haft det svårt den här tiden hoppas jag att mina texter kunnat vara ett sällskap. Men varenda cell i min egen kropp har det senaste året längtat efter att vara en del av en större social tillhörighet. Och de bästa sådana har jag, genom alla år, alltid funnit i arbetarrörelsen. Inuti rörelsen, inte som en kommentator på sidan av den.
Jag kommer som sagt inte att försvinna från Piteå. Jag kommer att jobba åt Socialdemokraterna i Norrbotten, vara en del av deras länslag. Detta vill jag av just den anledning jag påpekat i krönikor om demokrati och varje människas rösts värde. Ens engagemang kommer, och detta är min bestämda uppfattning, alltid till mest nytta tillsammans med andra.
Jag har många gånger uppmuntrat er läsare att ta era engagemang till partipolitiken, för det är de politiska partierna som på riktigt kan skapa samhällsförändring. Denna uppmaning håller jag fast vid, och jag bryr mig inte om vilket parti ni väljer. För mig har Socialdemokraterna alltid varit det självklara valet, eftersom mina hjärtefrågor ligger i linje med S. Jämlikhet, hållbarhet, gemenskap och tillväxt. Men är dina hjärtefrågor andra, gå då med i ett annat parti. Alla behövs när politiken utmejslas.