Vinterdagar kring nollstrecket är inte så mycket att hymla om. Då går det fortfarande att ta sig ut en stund med vanliga skor och strunta i mössa. Minus 30 grader är något helt annat. Det kräver vinterkläder som klarar iskyla. Ta av sig vantarna är inget alternativ. Kylan kan bli livsfarlig och det måste man ta på allvar. I Luleå misstänks en man ha frusit ihjäl i tisdags. Han hittades på isen.
Norra Sverige har haft det rejält kallt de senaste dagarna och det fortsätter veckan ut. Det officiella rekordet är i Kvikkjokk där det mättes 43,6 minusgrader natten till onsdagen enligt Dagens nyheter. Så kallt har det inte varit i månaden januari i Sverige på 25 år. Även i Piteå och dess närområden biter det till ordentligt med minst 25 minus.
Följderna blir många: Frusna vattenledningar, trafikproblem, halka, hårda vindar, snörök och skidliftar som lägger av. Tågtrafiken är också inställd på flera ställen. Riskerna är för stora att köra tåg med passagerare om något skulle gå fel. Man kan inte att ha hundratals personer i ett trasigt tåg i iskylan mitt i ingenstans längs en räls. Missa en rolig semesterresa eller inte kunna åka slalom i några dagar är inte hela världen. Däremot måste välfärden fungera. Alla medborgare ska kunna lita på att samhällskontraktet fortsätter att gälla även i sträng kyla.
Sjukvård, BB, hemtjänst, äldreomsorg och personlig assistans varken kan eller får pausa. Personal måste kunna ta sig säkert till och från behövande. Elförsörjning, tillgång till rent vatten och uppvärmning är ett måste. Fallerar det här kan utsatta människor drabbas mycket hårt och kanske till och med avlida i onödan.
Iskylan är därför ett tufft och säkert välbehövligt stresstest för välfärden. I Stockholm blir det kaos redan vid ett rejält snöfall och några minus. Norra Sverige är förstås bättre rustade och mer vana vid vargavinter. Både invånarna och kommuner och regioner har bättre koll. Men även här kan det gå fel.
PT:s liverapportering om kylan är fylld av berättelser om inställda bussar, stoppade boktransporter till bibliotek, en trilskande pantautomat och paket från Postnord som fastnar på vägen. En del av det här kan man säkert klara sig utan någon vecka. Men det finns alltid samhällsviktiga delar som bara måste fungera. Någon väntar kanske på livsviktig medicin som inte kommer fram, en annan hindras att komma fram till jobbet som i sin tur bidrar till en avgörande samhällsinsats. Det blir en ond cirkel som stoppar upp det samhälle vi är vana vid ska fungera.
Under pandemin lärde vi oss att snabbt ställa om med kort varsel. Saker som hade varit otänkbara i normalläge blev rimligt. Till exempel under den period man rekommenderades att inte åka mer än ett par timmars bilresa från hemmet. Just för att inte belasta andra regioners sjukvård utifall olyckan eller sjukdomen skulle vara framme. Vi klarar mer än vi tror och biter ihop några dagar till.
Förhoppningsvis härdar de flesta ut trots kylan. Men när det blir rimligare temperaturer så måste krishanteringen utvärderas. Var vi förberedda och rätt utrustade? Vad fungerade väl? Vad gick fel? Hade berörda kommuner, regioner och länsstyrelser kunnat göra mer? Kan vi lära oss något till nästa gång?
Iskylan är en gäst som kommer tillbaka. Vare sig vi vill eller inte. Då måste vi kunna bemöta den ett säkert och tryggt sätt.