Inte alla kommunalråd svettas för att det går så bra

Britta Flinkfeldt önskar att vi kunde tänka mer på kommunernas olika förutsättningar när vi talar om jämlikhet.

Magdalena Andersson (S) talade, under S-kongressen i helgen, om svettiga kommunalråd i norra Sverige. Men Britta Flinkfeldt skriver idag att det inte är alla som svettas för att det går "för bra".

Magdalena Andersson (S) talade, under S-kongressen i helgen, om svettiga kommunalråd i norra Sverige. Men Britta Flinkfeldt skriver idag att det inte är alla som svettas för att det går "för bra".

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Ledarkrönika2021-11-10 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På min önskelista står en ökad förståelse för villkoren som kommunerna spelar efter. Många känner mig som en landsbygdsdebattör, men egentligen är jag en sosse som gör vad sossar gör – ser ett problem, funderar över strukturerna som har lett fram till problemet, påtalar vad jag ser och förväntar mig att andra ska orka se samma sak och att den som har den frågan i sin hand ska agera. Om jag inte har den själv i min hand, för då håller jag tyst och försöker göra förändringen själv.

Då är det inte så märkligt att jag pratar mycket om landsbygd och om små kommuner, för det finns många problem som har med kommunernas struktur att göra. Om befolkningen bor glest. Om det är få människor som är skrivna där. Sådana saker som leder till andra utmaningar. Om det är få människor i en kommun blir det både lite skatteintäkter men också ganska få som jobbar i kommunens organisation. Om befolkningen bor glest kostar det mycket att transportera både gods och människor på alla vägar. Och det i sig leder till nya utmaningar.

Jag blev inbjuden att diskutera kommunal avtalssamverkan häromdagen. För en tid sedan kom en ny lagregel som gör att kommuner kan skriva avtal om att köpa tjänster från varann. En bra regel, men inte så lättolkad. Får man skriva avtal om vad som helst? Nej. Var går gränsen? Ingen vet. Än. Först måste någon testa så att en domstol sen får avgöra. Det är så man gör, och därför är det inte konstigt att kommuner ibland går till domstol om en fråga, man måste helt enkelt få veta var gränserna går så att man kan förhålla sig till dem. Och då har vi ett problem till. En liten kommun har inte råd att gå till domstol. Det kostar både tid och pengar, som man ju inte har, som nämnt ovan.

I utredningen som vi skulle prata om stod också att en kommun behöver ungefär 150 olika kompetenser för att kunna göra all verksamhet som en kommun ska göra. Jag håller med, det är mer komplext än vad folk i allmänhet tror. Men en liten kommun har inte alla dessa 150 kompetenser. Det är omöjligt, det kostar för mycket, och det är inte varje dag som man behöver alla 150 heller. Men man får heller inte samarbeta om alla dessa specialområden. För sådana är reglerna.

Jag kan bli galen av sånt. För här har verkligen regering och riksdag en fråga i sin hand som man kunde göra nånting åt om man tog på sig mina glasögon lite oftare. Tant Alices hemtjänst och lille Olles utbildning. Men man får inte göra det på smartast möjliga sätt, för det sätter lagen stopp för. Och då behöver man fatta att inte alla kommuners kommunalråd är svettiga för att det går så bra, en del svettas av andra orsaker.

När vi pratar om att hålla ihop landet menar vi ofta att den fattige ska ha samma möjligheter till utveckling som den som är rik. Och att den som är mycket sjuk ska gå före den som är lite sjuk, men att alla ska få vård. De som faller utanför systemet ska vi försöka få på fötter igen. Det är så vi tycker, vi som är sossar. Men nog önskar jag att vi pratade mer om fattiga och krassliga kommuner. Och hjälptes åt att göra det lite lättare.