I kommuner som har minskat med hälften sedan 1950 har man inte tillgång till samma välfärdstjänster som i större kommuner. Det beror naturligtvis på flera saker – men om vi bara, för en stund, kan konstatera att det ÄR så – och sen fundera på varför inte hänsyn tas till detta på ett smartare sätt – och så börjar vi där? Välfärden hanteras ju i tre nivåer där kommunsidan, med självbestämmande och egen beskattningsrätt, är ganska unik om man jämför med andra länder. Här ligger skola, äldreomsorg och hemsjukvård. Sen har vi landstingen dit socknarna en gång lämnade större frågor som sjukvård och kollektivtrafik. De kallas idag – med ett ansvar även för regional utveckling – för regioner. Staten har sina myndigheter och den högre utbildningen och sköter (eller skötte) en hel del infrastruktur som vägar, tåg- och flygtrafik men har också – och det är viktigt – en skyldighet att se till att kommuner och regioner har förutsättningar att sköta sina uppdrag så att de kan ”bedriva en effektiv välfärd med god kvalitet”. Man skulle kunna säga att det är som en tårta med tre bottnar. Mellan bottnarna ligger dock nånting helt annat än jordgubbssylt. Där ligger taggtråd.
Låt oss ta vården som exempel (det finns flera). Där delar alla på ansvaret i någon mening. Försök att sätta människan i fokus landar ofta i konflikter som handlar om vem som INTE borde behöva betala i stället för att diskutera hur man ska få så mycket pang för pengarna som möjligt. Jag tror att vi alla vill bli bemötta med intresse och medkänsla – inte med kalla handen och oförståelse baserat på att byråkratin inte får ihop det. Jag menar att man – åtminstone i den glesa geografin – kunde pröva att skära tårtan över alla gränser och lägga pengarna i en och samma hög med målet att vad som ska göras är viktigare än vem som gör det. Jag slår mig i backen på att vi med en större, lokal organisation, med större mandat, skulle ge bättre vardagsvård. Särskilt om vi också fick avropa den kompetens som den större organisationen långt borta sitter på, ett par dagar här och där.
Allt det jag säger nu strider mot den struktur som kloka människor lagt pannan i veck för att skapa. Sällan har funderationerna involverat förutsättningarna i glesbygd och det trots att vi sitter fast i system där den lilla människan kommer i kläm. De flesta har en historia att berätta om när vi sett hur vården i all sin kraft levererat ett strålande resultat – för det gör man när det gäller att rädda liv. Men vi har tyvärr fler historier än så att berätta om när det inte har funkat, när vi blivit skickade kors och tvärs i vårdkedjorna, och åkt kors och tvärs över länet och landet – för att kedjan är organiserad utifrån producenten och inte konsumenten. Precis detsamma ser vi i de statliga myndigheternas arbete i socialförsäkringssystemen, utbildningssystemen och arbetslöshetssystemen. Organisationen utgår inte från hur vi ska bestycka den enskilde med så bra förutsättningar som möjligt, där denne råkar bo. I stället har vi regler och byråkrati och myndighetsgränser som hindrar den smartaste, och billigaste, hjälpen för den som bor i glesbygd. Organisationsform ska alltid vara ett resultat av vad man vill åstadkomma - inte tvärtom. Annars händer det som alltid händer – att kommunerna får sätta plåster på regionala och statliga sår. För det är vi som står människorna närmast och plockar upp där andra brutit ner.