Jag har vänt och vridit på den där ”snippa”-domen i över en vecka nu. Jag är alltid lite misstänksam mot det som alla nyhetsbolag slår upp, jag vet att det finns en affärsmodell bakom rubrikerna som handlar om klick och reklamintäkter och jag har också, tillräckligt många gånger, varit med om att frågor vinklas, att alla perspektiv inte får samma utrymme och att det som regel är David mot Goliat som är utgångspunkten. Man får vänta och se vad som dyker upp efter ett par dagar, och mycket riktigt kom ju den juridiska vinkeln så småningom. Lagtexter är lagtexter och det som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet, eller i alla fall inte straffbart. Kanske hade åklagaren gjort en tavla också, just i det här målet, genom att inte ha ett reservyrkande i bakfickan. Nu blev det antingen eller och det blev inte bra. Vi ska såklart inte ha oskyldiga som sitter i fängelse. Det är inte bättre att döma en för mycket än en för lite. Men flickan hade berättat vad hon utsattes för, på ett redigt sätt, och det bröt man sönder och jag känner att just idag kan juridiken fara och flyga om det ska vara så att barn inte kan få upprättelse av oss vuxna.
Samtidigt tänker jag på pojken som blev strypt i en av våra grannkommuner för inte så länge sedan. Han hade sagt att han var rädd för sin far men tvingades ändå dit. Föräldrarna har rätt till sina barn och våra sociala myndigheter ska underlätta kontakten. Självklart finns det situationer där mamman och pappan är djupt oense om hur man ska hantera vardagen efter en skilsmässa, självklart finns det föräldrar som ljuger för att straffa sin partner, självklart kan man få barn att uttrycka det som de tror att föräldrarna vill höra. Men när vuxnas rättigheter går före barnens behov av skydd, då måste vi tänka om.
Och sen kommer rapporteringen om argumenten för att låsa in unga flickor på s k SIS-hem, alltså statens institutionsstyrelse. Staten. Vi. En flicka som blivit utsatt för våld, sexuellt eller inte, anses ha dragit på sig det själv och behöver låsas in för att skyddas. Man häpnar. Det vore självklart betydligt mer rättvist om det var den som begått övergreppet som fick ett straff. Det är inte den som blivit utsatt för ett övergrepp som det är fel på. Flickor som går i korta kjolar gör inget fel. Det går att lära hundar att låta bli mat även fast de är hungriga, då måste det gå att lära män att unga flickor inte är nånting man tar för sig av.
Men det är inte bara juridiken som behöver en översyn. Det handlar också om hur vi som vuxna ser mellan fingrarna. Vi har alla sett föräldrar som behandlar sina barn som skit. Barn som inte får samma möjligheter som alla andra, som inte blir bekräftade och älskade. I det dagliga livet behöver vi orka vara mer obekväma. Inte vända bort blicken när det blir obehagligt. Tvärtom. Och orkar vi inte ta diskussionen själva så måste vi kunna lite på att en orosanmälan till socialen tar skruv. Vi måste tidigt erbjuda hjälp och stöd i föräldraskapet så att barnen så långt som möjligt känner sitt värde och får gå genom livet med alla möjligheter uppdukade.
Till syvende og sidst behöver vi bestämma att det är barnets behov av skydd som ska gå före allt annat. Ett barn som känner rädsla inför sin förälder måste tas på allvar och slippa. Ett barn som blir utsatt för ett övergrepp ska skyddas. Klarar vi inte det är vi bara små skitar.