I rymden finns den internationella rymdstationen som snurrar runt jorden i varv efter varv. Dit är det 10 mil. Den amerikanska astronauten Scott Kelly tillbringade närapå ett helt år i stationen och använde sin egen kropp som studieobjekt för att ta reda på vad som händer om man bor i tyngdlöshet. En gång i veckan fick han ringa ett ”prat-och-bild”-samtal till sin familj - rimligt, kan man tycka, att kunna hålla kontakten med de där hemma. Cirka 99% av Sveriges befolkning, snudd på 100% av världens, har längre till Arjeplog än till rymden. Kanske är det därför som man lagt ner mer resurser på kommunikation till rymden än till oss? Vi kan inte förlita oss på att stanna och kunna koppla upp oss till ett möte med både bild och ljud om vi befinner oss på någon av inlandsvägarna. Prova att köra längs riksväg 45 så får ni se. Men det är kanske förståeligt? Vi är ju inte så många som drabbas.
Staten har ett ansvar för vår infrastruktur, om än inte för alla kostnader. Kommunerna håller - med lite hjälp - igång de små flygplatserna och tar ett ekonomiskt ansvar för de mindre vägarna. Värre är det med tågen, tåg till norra Sverige är högst opålitliga, underhållet är eftersatt både för spår och kontaktledningar och de vagnar som går till norra Sverige är mer än 30 år gamla, många gånger ostädade och snuskiga och de kommer inte att bytas ut förrän 2027. Eller 2028. Tror man. LKAB tappar 100 miljoner i intäkter om dagen när malmtågen spårar ur. Den kollektivtrafik som finns till och från orterna i inlandet är inte fullbelagd. Bussarna går sällan och är, som tågen, dyra - priserna har ökat mer än kostnaderna för bensin och diesel. I vår ände av landet, där avstånden är långa, blev för övrigt kollektivtrafik omodernt redan på 60-talet – om man inte har all tid i världen när man ska färdas. Antalet turer per dag är få och missar man sista bussen så blir man kvar (något som region Norrbotten sällan kommer ihåg när sjukhusbesök bokas för en inlandsbo). De stora vägarna asfalteras om medan de mindre är fulla med potthål. Mottagningen för radiovågor, se ovan, varierar högst väsentligt och samspelar mer med marknaden än behoven. Det här är orättvisor som vi lever med, vi som bor här. Men vi är ju inte så många.
Samtidigt springer vi fortare och fortare. Tempot har förändrats. Vi har valt att leva på ett sätt som inte gagnar långsiktighet och jordens överlevnad, eller vårt välbefinnande. Hur många vet att på en tredjedel av jordens yta lever människor i lokalt anknutna samhällen och att nästan all denna yta har en mycket bra ekologisk kvalitet? Här öppnas nya möjligheter, människor vill hit både för att man söker sig bort från värmen men också för att det är spännande och kanske lite skönt att vi inte är så många. De flesta människor bor i en miljö som är dålig, som inte har tagits omhand, där ägande och vinster i pengar har varit viktigare än biologisk mångfald eller urminnes traditioner. Att springa fortare och fortare för att ha råd med grejer som vi inte behöver är ju egentligen inte klokt. När man lever i och av miljön men inte genom rovdrift för egen vinning och inte i ett samhälle styrt av hierarkier som börjar med Gud Fader och slutar med den fattigaste och den som inte är vit - då mår man bevisat bättre. Så frågan är om det bara är orättvisor som vi ser och anser oss drabbade av. Vi skulle ju också kunna omvärdera åtminstone en del av vad livet går ut på. Även om vi inte kan ringa facetime-samtal mellan Arjeplog och Lycksele.