Torsdag kväll rapporterades det om ännu en dödsskjutning i Stockholm. Samma kväll visades teaterföreställningen ”Mammorna” i Piteå, en pjäs baserad på journalisten Alexandra Pascalidous bok om alla de mammor som förlorat sina barn i gängvåldet.

Under fredagen rapporterade media att offret i skjutningen var rapparen Einár. Han blev 19 år. Nitton. Folk på internet är förstås inte sena på att högljutt vråla, söka syndabockar, och gärna med en touch av rasism. Jag söker min tillflykt i Facebook-gruppen Honey & the bees, en separatistisk grupp för tjejer från hela landet av olika bakgrund. Där är tonen en annan. Där råder sorg, uppgivenhet, och i stor mån enighet.

Flera sänder tankar till rapparens flickvän och mamma. Många uppmanar att inte spekulera för mycket, av respekt för de sörjande. ”När fan ska vi lära oss att bara vara snälla mot varandra och ta hand om varandra?” skriver en. ”Vi” är ett ordval jag fastnar i. Våldet är ett problem för hela samhället och trots att vi är många som är snälla (som författaren till kommentaren skriver) så finns uppslutning i både sorgen och ansvaret. Ingen jakt på syndabock, bara insikt om att någonting fruktansvärt har hänt och att det inte borde kunna ske. I Honey & the bees sker motsatt debatt mot den jag ser på Twitter.

I veckan gästade Alexandra Pascalidou Sveriges Radio P3:s program Morgonpasset och talade om ”Mammorna”. Boken (som blivit pjäs) skrevs för att ge en röst till alla de mammor i utsatta områden där våldet är så nära. ”Många av mammorna är ensamstående, de kämpar extremt hårt i lågavlönade yrken, och får ändå höra att de inte gjort tillräckligt” säger Pascalidou i programmet – med gråt i halsen.

Frågan om gängvåldet är så stor. Den handlar om fattigdom, om utsatthet, om droger, om klass, om jämställdhet, om kultur och om rasism. Ingen i Sverige ska behöva dö av något annat än naturliga orsaker. Dödsskjutningarnas anonyma offer, och de sörjande anhöriga, försvinner i siffror och statistik och används som slagträn i debatter. Det senare sker även med Einár just nu. Att Einár var känd gör att det kommer närmre, då många av oss lyssnat på hans låtar eller sett honom uppträda. Att Einár var vit gör honom till ett offer rasisterna vill visa upp för att bekräfta sin egen världsbild.

Medan unga män dör för varandras händer, och deras systrar och mammor sörjer, gastar varenda högt uppsatt politiker om hårdare straff och fler poliser. Som om de områden där tryggheten är störst är de med flest poliser, inte de som har mest resurser. Som om hårdare straff kan kompensera för uppväxter där samhällets ansvarstagande konsekvent lyst med sin frånvaro. Hela den debatt som sker just nu är ett svek.

Och kvar står vi. Med gråt i halsen och en samhällsdebatt på väg i helt fel riktning. Mammorna, systrarna, flickvännerna, barnen. Enade i ett ”vi” men utan röst att bryta igenom, varken på Twitter eller i partiledardebatterna. En Facebook-grupp kan vara trösterik, en pjäs kan vara ett alternativt sätt att höras. Uppgivenheten och sorgen är ständigt närvarande, men kampen för riktig trygghet fortsätter i dessa forum.