Det tycks vara svårt att förhålla sig till en inlandsbos vardag. Det ser vi i lagförslag, remisser och diskussioner där man oftast utgår från hur det är i lite större städer. Man kan tycka att departement och myndigheter skulle vara skyldiga att ta reda på fakta, och i den mån utredningar görs så vet jag att man följer statistik, gör beräkningar och försöker anpassa förslagen till nån sorts allmängiltighet men med 290 kommuner så är skillnaden mycket stor. Den lilla kommunen tycks vara extra svår att förstå och kanske har man helt enkelt inte försökt. Vi är små och vi trollar med knäna och fixar det mesta, men sällan på samma sätt som man kan göra med mer resurser och mer folk. Ofta klarar vi oss bra, men ibland svider det när man ser olikheterna och hur de slår.
Det finns ca 50 universitet och högskolor i landet. I huvudstaden och dess närområde finns minst fem. De kommuner som inte har högre utbildning på nära håll har också en lägre utbildad befolkning och den som bor i en sån kommun går mer sällan från gymnasium till högre utbildning. Gör man det så finns det sen färre arbeten att söka där man föddes. Man kunde hoppas att varje regering skulle lägga pannan i djupa veck för att skapa likvärdiga förutsättningar för befolkningen oavsett var man råka bo men sanningen är att kommunerna lämnas att själva lösa denna utmaning. Med våra egna, små skattepengar får vi försöka jämna vägen för att universiteten ska ge oss de utbildningar vi behöver för att klara att förse oss själva – vård, skola och omsorg – och näringslivet med den kompetens som behövs medan andra kommuner har tillgång till den utbildning som ett universitet ger, på hemmaplan och utan att betala för det. Inte bara går vi i uppförsbacke, vi har dessutom trasiga skor, för att tala bildspråk.
Regionerna har också problem att behandla invånare i stora och små kommuner, nära och långt bort, jämlikt. Jag begriper att vi inte kan ha sjukhus överallt, och jag vet också hur fin vård vi får när det verkligen bränner till. Vän av ordning vet dock att det inte är i akutvården som de stora vårdbehoven ligger, men det tycks vara lögn att få till en ordning där man tar hänsyn till att inte alla har en kvart till lasarettet. ”Den där Bengt” har jag använt som exempel flera gånger; han kallas regelbundet till avdelning X ena veckan, avdelning Y vecka nr 2 och avdelning Z den tredje veckan. Kulturen är att aldrig ens fundera på att han har mer än 20 mil enkel väg till kusten, och han suckar lika högt varje gång han själv börjar ringa och greja för att försöka minimera restiderna så att han också ska hinna arbeta. Med sitt hemmabyggda journalsystem har regionen måhända bundit ris åt egen rygg även om det med vilja och en sund kultur bland medarbetarna går att lösa, men så länge man inte klarar det är det främst glesbygdsbor som drabbas.
Det är som om default-läget är att man får skylla sig själv om man inte vill bo i en stad. Precis på samma sätt som att man i såna fall får skylla sig själv för att man är kvinna, färgad, har en annan religion eller är funktionshindrad eftersom samhället ju är byggt för starka, vita män med armar och ben i behåll. Vi står vi en brytpunkt där rätt många glesbygdsbor tröttnat på tingens ordning. Man kommer inte att finna sig i att vara nedprioriterade i ett land som växer och förändras och som jag ser det så är det inte demokrati och sunda värderingar som vinner när man vill visa sitt missnöje.