Hur går regeringen vidare med försoningen?

I november förra året överlämnades slutbetänkandet "Som om vi aldrig funnits" till kulturminister Parisa Liljestrand (M). Övergreppen mot tornedalingar har beskrivits ingående och lämnar en rad konkreta förslag till regeringen. Parallellt har arbetet med att kartlägga och granska den politik som förts mot den samiska befolkningen löpt vidare.

Kaffemöte i Aapua i samband med sannings- och försoningskommissionens arbete. Hur kommer regeringen att ta försoningsprocessen vidare? Kommer de att göra det? (Arkivbild)

Kaffemöte i Aapua i samband med sannings- och försoningskommissionens arbete. Hur kommer regeringen att ta försoningsprocessen vidare? Kommer de att göra det? (Arkivbild)

Foto: Eva Dahlén

Ledarkrönika2024-04-05 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sanningskommissionen för det samiska folket ska kartlägga övergrepp och oförrätter gentemot urfolket samerna och överlämnar sitt slutbetänkande till regeringen i december 2025. Slutbetänkandet Som om vi aldrig funnits finns att läsa på regeringens hemsida.

Både tornedalingar och samer har blivit utsatta för försvenskningspolitik och rasbiologi, deras barn kom att bli utsatta för vistelse och utbildning i arbetsstugor, inte minst i Västerbotten var det många samiska barn som kom att omfattas av detta. I Norrbotten var merparten tornedalingar även om samer också kom att inackorderas på arbetsstugor. De samiska barn som kom att drabbas var från familjer som inte var renskötare.

Arbetsstugor var i korthet skolinternat för barn som bodde för långt från närmaste folkskola eller kom från fattiga hem. Skolformen kom att bli viktig för staten för att utbreda det svenska språket i länet och betraktas som en del av det system av försvenskning som staten byggde upp eller främjade.

För samiska barn från renskötande familjer var det nomadskolan som var motsvarigheten. Den var del av den så kallade ”lapp-ska-vara-lapp”-politiken som skiljde på renskötande samer och andra samer som exempelvis jakt- och fiskesamer. Staten segregerade inte bara mellan majoritetsbefolkning och minoritet utan skapade även splittring inom minoriteten.

I vardera skoltyp skiljdes barn från sina föräldrar under långa perioder, många utsattes för övergrepp och de tvingades att tala svenska. Många förlorade sitt modersmål och både samers och tornedalingars kultur, språk och historia skambelades.

Frågan är hur regeringen tänker sig gå vidare med dessa kommissioners arbete? Efter att Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset överlämnade sin rapport har det varit väldigt tyst från regeringskansliet.

Ett av de första kraven som ställs i slutrapporten är ett erkännande av statens ansvar för kränkningarna gentemot minoriteten samt en offentlig ursäkt och att detta bör ske utan dröjsmål.

En kvalificerad gissning är att Sanningskommissionen för det samiska folket kommer att gå fram med ett liknande förslag. Det är trots allt ett naturligt första steg.

Jag ställer mig däremot tveksam till om vår nuvarande regering har intresse, kraft och förmåga att gå vidare med en försoningsprocess. Bägge de nämnda kommissionerna fick sitt uppdrag och sammansättning under den förra, S-ledda, regeringen. En regering med ett intresse av att främja de nationella minoriteternas och urfolket samernas ställning, inte minst genom Miljöpartiets engagemang.

Den nuvarande regeringen har sedan "ärvt" dessa kommissioner och har inte profilerat sig på något vis i minoritetsfrågor. De är dessutom beroende av ett ultranationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, som i grunden företräder en assimileringspolitik och som uttryckt sig kränkande mot bland annat judar, tornedalingar och samer, både nationellt och lokalt.

Det är fortfarande osagt vad regeringen kommer att göra, om de kommer att göra något. Men klart är i varje fall att om en försoningsprocess ska kunna inledas måste staten först erkänna sitt ansvar för det som skett och be om ursäkt.