Att partierna har valt olika ingångar för sin valrörelse står vid det här laget klart. Antingen beskrivs Sverige som helvetets bakgård eller som ett land med fantastiska möjligheter.
Sanningen är som vanligt mitt emellan, för det är svårt att förneka att en stor majoritet av den svenska befolkningen har det bra-trots höga energi och drivmedelspriser. Man får kanske välja bort saker, många äger både bil, skoter, båt, har sommarstuga och åker utomlands. Det kanske måste kompromissas med något? Frågan är om vi vant oss så mycket vid ett högt välstånd så vi tycker att det är katastrof att behöva välja bort något, att vi är så förblindade att vi inte ser dem som verkligen inte har råd med de fördyrade omkostnaderna? För det finns såklart också, och för dem är valet av politisk riktning särskilt viktigt.
Vi har långt ifrån löst alla samhällsproblem, en krönika är alltför kort för att beskriva alla och det är i sin ordning.
Frågan är hur vi tar oss an dessa svårigheter, med att räkna ut delar av samhället eller med tilltron till förändring?
Om Reinfeldts doktrin från Economic forum i Davos hade fått råda, den om att svensk basindustri var utdöd eller om Sverigedemokraternas klimatförnekelse skulle fått sätta ambitionerna för Sveriges agerande hade vi då haft den explosionsartade utvecklingen i vår del av landet? Knappast. Det hade istället varit en giftig cocktail för den industriella utvecklingen som drivs framåt av höga klimatmål och företag beredda att satsa på omställning.
För utan högt uppsatta mål på klimatområdet, utan den nyindustrialiseringsstrategi som Stefan Lövens regering satte hade vi inte stått längst fram i den gröna omställningen. När Reinfeldt lämnade över till Löven bytte Sverige kurs, från att se på landets tillväxt av arbeten inom huvudsaklig tjänstesektor och fler låglönejobb till att i samverkan mellan politik, näringsliv, och forskning peka ut tillverkningsindustrins framtid. För det är såklart inte bara politiken det hänger på, vi måste samarbeta för att identifiera våra möjligheter och tydliggöra vilka olika roller vi ska ha för att kunna nå den utveckling som vi tror på.
Norrbotten har en gång tidigare pekats ut som ”framtidslandet”, i slutet av 1800 talet var tilltron till utvecklingen enorm. Att samma område sedan kom att räknas som stödområde, är en erfarenhet vi kan ta med oss och göra annorlunda. Men det kräver politik. Kommunerna, regionen, och länsstyrelsen behöver ha de förutsättningar som krävs för att hela länet ska växa. För om människor ska vilja bo och leva här krävs mer än ett jobb att erbjuda därför är det bekymmersamt att regionens tillväxtenhet avlövats som konsekvens av nuvarande regionlednings idéer om sin roll. Sjukvården är viktig, men det finansieras av fler i arbete som också bor här.
Socialdemokraterna I Norrbotten driver ”kommunklivet”, en strategi för att kommunerna ska kunna erbjuda ett attraktivt samhälle för de som söker sig till den växande industrin. Vad oppositionen driver vet jag inte, det enda jag får i valannonser från Moderaterna i länet är att de är glada för att de fått en fd SSUare att gå med i Moderaterna. Kanske har han några idéer? Oklart är det i alla fall.
Våra system som människor triggas av hot och gör att vi överlever, med det är vår nyfikenhet och tilltro som får oss att växa och utvecklas, nå nya möjligheter. Glömt inte det när ni går till val den 11 september.