Ska vi för omväxlings skull tala allvar om invandring för ett ögonblick? För ett par år sedan hade det varit en fråga jag utan tvekan hade svarat ”nej” på.
Då kunde den nämligen enbart betyda en sak: Att den som ställde den själv hade klara, starka och negativa åsikter om invandringen och ett brännande behov av att framföra dem medan någon annan hörde på.
Sedan dess har det som bekant runnit en hel del vatten under broarna, och i svensk politik har konsensus skiftat till att landet behöver en ”stram” migrationspolitik.
Implicit i det skiftet verkar det ha skett någon sorts medgivande om att de invandringskritiska rösterna inte bara har vunnit den sakpolitiska debatten, utan också har fått ”rätt” i sin beskrivning av såväl omvärlden som av Sveriges problem.
De röster som var uttalat positiva till invandring har i många fall tystnat, tröttnat eller marginaliserats. Det hade kunnat betyda att debatten tog slut – men det har den inte gjort.
De röster som är kritiska till invandringen fortsätter nämligen att prata, och gör sitt bästa för att väcka den till liv på nytt; det märker man om inte annat av de valaffischer som just nu sitter uppe inför europaparlamentsvalet.
I dem talas det med monoton enformighet om gränser och murar – ett slags inte särskilt subtilt signalerande som det tycks ha rått ett större inflationstryck på än både falukorv, olivolja och bensin.
Det är tröttsamt, särskilt eftersom det varken på svensk eller europeisk nivå pågår någon meningsfull politisk debatt på invandringsområdet.
Den gemensamma europeiska asylpolitiken har redan röstats igenom, och sedan 2016 existerar det ett brett samförstånd om att Sverige inte kan hålla en annan linje än resten av Europa.
Med det får vi i nuläget nöja oss i sakpolitiken – men ska vi verkligen tala allvar betyder det faktiskt att vi inte kan acceptera den högerpopulistiska bilden av att invandringen är roten till Sveriges alla problem.
Det är den nämligen inte. Varken den eller integrationen har fungerat felfritt – men den har utan tvekan räddat många människoliv, och på sikt gjort Sverige till ett både rikare och starkare land.
Den tidigare svenska migrationspolitiken är varken någonting vi behöver gå tillbaka till eller skämmas för. Men den är faktiskt någonting som – hur konstigt det än kan låta nu, när det inte finns något ord våra toppolitiker säger hellre än ”gräns” – någonting vi med tiden kommer att kunna vara väldigt stolta över trots allt.