I lördags kväll lirade Euskefeurat på Södra teatern i Stockholm. Alla pitebor i exil i storstan var på plats, en del rundare om fötterna än andra. Några i tårar över återförening med gamla vänner redan innan konserten hade börjat. Och så de stackars fåtal stockholmare i publiken. De fick regelbundet ducka och huka sig för kärleksfulla smockor mot fjollträsk. Piteås gator var långt borta men ändå så nära.
Som när Ronny Eriksson i sina roliga och dråpliga mellansnack sade: Tänk om man satte upp en mur runt tullarna i Stockholm. Skulle det vara flest klösmärken på insidan eller utsidan? Samma sak med eventuella socialdemokrater. Alldeles för mycket etablissemang för att passa in i bandets ständiga underdog-perspektiv med mörk humor. Så mycket vanligt folk i sin framtoning, att när brandlarmet stoppade spelningen efter en halvtimme, medförde att hela bandet utrymde tillsammans med publiken. Och där stod Ronny mitt i folkhavet vid Mosebacke torg och pratade med fansen. Snobbiga fasoner ligger inte för dem.
Enbart män i bandet och det färgar anekdoterna och låtarna. Mannen som hade varit socialist hela sitt liv till exempel. Men på ålderns höst meddelade att han hade blivit höger. En chockad omgivning förstod ingenting. Då klargjorde han att det är så mycket bättre om en högerman dör än att världen förlorar en äkta socialist.
Men det finns undantag. En farmor som gjort avtryck får publiken höra mer om. Och förstås Rosa Kata Alexandra Moa Margareta. Hon finns på riktigt om nu någon skulle tveka. I låten Tips och penninglotter är stoltheten över att få en dotter stor: "Och aldrig har jag vunnit nått på tips och penninglotter. Men i natt har jag blitt far till en fyra kilos dotter. Och att dom höga herrarna en dag ska få ge vika. Det förstår man när man hör det flickebarnet skrika. Ja det kan jag lova er att jag och min flicka. Ska se till att alla borgare får skrämselhicka. Och när hon sen ska ha ett namn ja då ska hon heta Rosa Kata Alexandra Moa Margareta." Alla fem namn en hyllning till tunga kvinnliga förebilder.
Rosa Kata Alexandra Moa Margareta är en egen låttitel också. Då har hon vuxit upp och är undersköterska på sjukhuset. Sliter och tröstar patienter: "Hon får gno o streta. O slita o gå an. Rosa Kata Alexandra Moa Margareta. Hon har inga feta bonusar minsann." Som alltid i Euskefeurats texter är klasskänslan och politiken ständigt närvarande. Men feminismen finns där också. Det är en viktig signal.
Rosa Kata Alexandra Moa Margareta har en syster i Hanna från Arlöv. Ulf Dagebys text och Nationalteaterns låt om ett tvätteri som hade alldeles för risig arbetsmiljö. Hanna, en tant på femtio år, drar igång ett uppror och får med sig de yngre tjejerna på det. De lärde sig att fajtas. Framgången kanske inte direkt var av revolutionär karaktär. Det bidde en fläkt i värmen. Dageby har senare berättat att bandkamraterna i Nationalteatern surade och tyckte att texten var alltför socialdemokratisk.
Se där, även på så sätt kan de kroka arm Euskefeurat och Nationalteatern. All överhet är inte bara av ondo, även om Socialdemokraterna ofta får ta smällen. Både av politiska motståndare som hånfullt hänvisar till såssar. Men också av vänstersympatisörer som när allt kommer omkring alla dagar i veckan skulle föredra Magdalena Andersson som statsminister framför Ulf Kristersson.