Det är inte lätt att tillhöra Liberalerna i en tid då Jimmie Åkesson leder Tidögänget. Svekdebatten lever och frodas internt. Förra veckan tappade partiet en av sina sista socialliberaler i riksdagen. Anna Starbrink blir överdirektör på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Barbro Westerholm lever inte längre och partifarfar Bengt Westerberg röstade i senaste valet på Centerpartiet. Samtidigt visar en opinionsundersökning från Verian nyligen att Liberalerna återigen hamnar under riksdagsspärren. Den här gången så långt ned att de kvalar in på sämsta resultat sedan mätningarna inleddes för över 50 år sedan.
En manöver för att rädda spillrorna var när Johan Pehrson och Mats Persson i höstas bytte jobb med varandra. Äntligen skulle partiledaren få prata skolfrågan på heltid, även om det bara handlar om hans fixering vid pärmar och skärmar. Mats Persson fick ta hand om arbetsmarknad och integration. Synligheten för båda efter bytet är nästan obefintlig. Därför försöker Mats Persson nu ge sig in i kulturen i stället. Det brukar vara måttligt populärt hos det statsråd som ansvarar för frågan. Parisa Liljestrand vill säkert fortsätta att skälla ut kulturbranschen i fred.
Landets kulturscener är motståndaren arbetsmarknadsministern vill brotta ned. Bara för att de bokar vilka artister de vill och publiken önskar. I en debattartikel i Aftonbladet förklarar Mats Persson närmare hur han vill strypa den fria kulturen: "När kulturscener ger personer med gängkulturella referenser utrymme och priser, bidrar de till att både normalisera och romantisera samhällets främsta fiender." Visserligen påpekar ministern att han är för en fri kultur, samtidigt som han kräver att makthavare i kulturbranschen ska ta avstånd från gangsterkulturen. Resonemanget blir så snurrigt att det hade passat bättre som ett inslag i Svenska nyheter.
Kända artister, regissörer och skådespelare som är misstänkta eller dömda för brott är inget nytt under solen. Inte heller att det finns låttexter, filmer och teater som handlar om våld, mord och omoral. Konstens innehåll är ett sätt att hantera och beskriva sin egen verklighet eller samtid. Lyssna bara på Cornelis Vreeswijks visa Mördar-Anders. En riktigt otäck text som är grövre än många inslag i gangsterrappen. Eller när Sven-Bertil Taube sjöng om Elvira Madigan som blodigt och brutalt sköts ihjäl av en man hon hade en relation med.
Det är svårt att se att tidigare arbetsmarknadsministrar läxade upp Skansen och lördagsunderhållningen på SVT för att man bokade far och son Taube. Moralpaniken verkar av någon märklig anledning bara fastna på musik skapat av unga i förorten. Kulturen är fri. Vare sig man gillar eller förstår olika uttryck eller ej. Den ska utmana och väcka känslor. Så fort man ens snuddar vid tanken att peta i innehåll, form, scen och synlighet ringer varningsklockorna. SD har redan gjort det i Skåne. Där har man velat ta ned vad man anser är olämplig konst. Vad är nästa steg? Förbud mot krigsfilmer och satir?
Liberalerna är inte längre vad de heter. Det gör ont, för Sverige behöver ett sådant parti. Allt pekar också på att de åker ut ur riksdagen efter nästa val. Men fram till dess kan de väl iallafall hålla tassarna borta från kulturen. Yttrandefrihet är alltid värt att försvara. Dokumentärfilmen The Aristocrats är en bra lektion i varför.