Undertecknad anmälde sig för pressackreditering till Guldbaggegalan. Svensk films julafton när lyckliga vinnare kammar hem priser. Första tanken var att undersöka representationen från norra Sverige i listan av nomineringar. Men ingen hade anknytning till Piteå, Arvidsjaur, Arjeplog eller Älvsbyn. Inte helt oväntat då det i många sammanhang tyvärr verkar som att Sverige tar slut strax efter Gävle. För att ge filmarbetare och skådespelare från Norrbotten rätt förutsättningar krävs mer satsningar på kultur i hela landet. Och då närmar vi oss vad den här ledarkrönikan istället fokuserar på. Nämligen ett raseri från filmbranschen på grund av kapade resurser.
Kulturminister Parisa Liljestrand målade med breda penseln när hon hyllade baggen i ett pressmeddelande: "Guldbaggegalan är en hyllning till svensk film och en bransch som bidrar till såväl kulturupplevelser som näringar runtom i landet. Att närvara på den 60:e upplagan av galan i år är en ära." Fina ord i skrift men som hon sedan inte vill svara på frågor om. Ministern valde nämligen att enbart närvara på själva galan, inte på gruppbilden och pressträffen efteråt. Det vågade däremot både prins Daniel och talman Andreas Norlén.
Kanske duckade kulturministern just för att stora delar av galan präglades av kritik mot regeringen. Det började med en rapp inledningsfilm med personal från Svenska filminstitutet som arrangerar galan i samarbete med SVT. Med sarkastisk ton och ett tydligt utropat nej så spelade vd Anna Croneman sig själv farligt nära sanningen. Hon tvingas minska kostymen rejält efter att regeringen vägrat att öka anslagen till institutet. Personal sägs upp och oron sprider sig. Hur ska filminstitutet klara av sitt viktiga uppdrag med färre anställda?
Även programledaren Shima Niavarani kritiserade regeringens filmpolitik. Några gånger subtilt, men oftast pang på. Med humor fast stort allvar i botten. Kulturministern fick sig en rejäl känga när Shima gav henne en blodig slasher om landets kulturpolitik. Som säkert går att producera via en privat finansieringsmodell.
Vinnarna för bästa kvinnliga och manliga biroll, Eva Melander och David Fukamachi Regnfors, höll båda brandtal för kulturen när de tog emot sina guldbaggar. Kulturen är det enda vi har. Vi sliter vårt hår med obönhörliga villkor i en tid av sylvassa nedskärningar var Evas tydliga besked till publiken. David pekade på vikten av kulturskolan. Utan utbildning ingen kultur. Utan kultur inget samhälle.
I en gemensam intervju med dem efteråt så fortsatte de sitt resonemang. David markerade att konstnärsutövande inte blir till i ett vakuum. Det behövs lärare, institutioner och strukturer. Och en ekonomisk politik för det. Eva menade att alla kulturarbetare är sprungna från kulturskolan, men folk verkar inte koppla ihop det. I bistra tider blir kulturen ännu viktigare. Eva och David gjorde också ett tydligt medskick till sittande regering: Kulturbudgeten är småslantar, det är kaffepengar det handlar om. Det har skett en tydlig nedmontering.
Film ska roa och röra. Så beskrev Lasse Hallström det när han tog emot hedersguldbaggen. Precis så. Och det går bara med en regering som tar kultur på allvar. Från en stark och bred kulturskola i hela landet till filmskapare som kan leva på sina jobb. En socialdemokratisk kulturminister hade gjort det bättre.