Häromdagen redovisade PT vad som händer kring upphandlingen av plogning inför vintern och det är klart att man blir bekymrad. Jag har väl inte facit men ungefär så här: Inför kommande vinter har man färre bilar i omlopp för de statligt finansierade vägarna och då hinner man inte svänga in och ta enskilda vägar under sina plogturer, därför att sträckorna för varje bil ökar med flera mil och dygnet fortfarande inte har mer än 24 timmar. Utan större förvarning hamnar bollen i knät på alla enskilda vägföreningar, de ska nu försöka få tag på någon som kanske får en framkörning på tio mil med plogarna i luften, ska ploga någon mil och så lyfta plogarna och köra vidare till nästa. Jag törs inte tänka på vad det kommer att kosta.
Egentligen är nog grundproblemet litenheten. En kommun som är stor som halva Belgien men där det bara bor drygt 2600 personer har förhållanden som inte liknar nån annans. Av befolkningen är nån undersköterska, nån kör lastbil, nån jobbar på bank osv, men om man lägger ut olika arbeten på en normalfördelningskurva så kommer lite för få, rent statistiskt, att vara egna företagare. Om man då uppifrån bygger sina modeller på att man ska kunna anlita lokala företag (vilket är toppen!) så tvingas man inse – eller borde också planera för -hur man ska kunna vara en samhällsspelare när det inte finns så många företag tillgängliga. Svaret är en fråga om tillgång och efterfrågan. Antingen får man betala mer, för att skapa större tillgång eller så får man själv köpa bilar och anställa personal. Problemet är att statliga myndigheter sällan funderar på sin plats i samhällskedjan, dvs nej, enskilda vägar är inte Svevias grunduppdrag att ploga, men ja, folk bor där och behöver få plogat.
I en kommun med lite folk blir serviceverksamhet av alla slag dyr att leverera. Med få brukare/kunder att lägga overhead-kostnaderna på sticker priset iväg. I det nya skatteutjämningsförslaget har man funderat en hel del på det – och tänkt till. Man har skapat en ny faktor för litenhet. Det kostar mer att ha årskurser med tolv elever än med 60 – per elev. Det kostar mer att göra löner för 300 än för 3000 – per lön. Sånt ska små kommuner kompenseras för i förslaget (det är ingen kioskvältare att de större kommunerna söderut kommer att surna till, för nån stans ska de pengarna tas, vänta och se!).
Det är inte raketforskning vi pratar om. När en enhet blir för liten så blir den kostsam. Om varje enhet då har en egen huvudman (och staten har många såna) så kommer alla att få ett uppdrag att titta över sina kostnader. Kan man inte dela ut posten lite mindre ofta och helst bara där det bor många? Kan inte den regionalt anställda doktorn bara jobba på dagarna och så får ambulansen lösa sjukdomar på nätterna? Kan inte de gamla flytta in på särskilt boende eller ha nattkameror i hemmet så att hemtjänsten i glesbygden inte bara får köra bil?
Jag är alldeles övertygad om att det går att skapa en annan modell. En modell där alla aktörer lägger sina pengar i samma påse och där man sen tillsammans ser om man inte kan lösa fler uppdrag för mindre pengar för att man gör det tillsammans. Det skulle vara okonventionellt och bryta strukturer (hua?!) och allt går inte att fixa – vi kanske inte kan skicka skolbarnen med just plogbilen, men ni fattar. Vi behöver fler som ser helheterna och som ser en räddning i att förändra de lagar och förordningar och strukturer som idag hindrar oss från att få så mycket pang för pengarna som möjligt. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?