Det har nu gått snart en månad sedan Ulf Kristersson (M) förklarade sig som vinnare av valet, och än så länge ser det ut som om många av de farhågor som det gavs uttryck för på förhand kommer att bli besannade.
Under valrörelsen gjorde Kristersson och hans allierade stor sak av att vara överens med varandra redan på förhand, och om alla de reformer de just därför skulle kunna genomföra omedelbart.
Detta var alltid något av en sanning med modifikation. Det de i första hand var överens om var att de ville bryta det socialdemokratiska regeringsinnehavet – det gjorde de, men nu står de där som en jägare som har fällt sitt byte men inte har en aning om hur de ska stycka det.
Det är synnerligen olyckligt och dåligt för Sverige att regeringsförhandlingarna har dragit ut på tiden på detta sätt – med inflationen, energikrisen och inte minst de dramatiska utvecklingarna i vårt närområde finns det en hel del för en ny regering att göra.
För även om Magdalena Anderssons (S) regering har både omvärldens och medborgarnas förtroende, är detta inte läget att låta landet styras av en övergångsregering med begränsade befogenheter medan de högerkonservativa dividerar om poster och politik sinsemellan.
Vidare är det helt uppenbart att förhandlingarna mellan dem kommer att vara svåra – redan måndagens talmansval bjöd på en hel del pinsamheter, och resulterade i att vi nu har en andre vice talman som har ifrågasatt såväl den svenska aborträtten som – hör och häpna – evolutionsteorins giltighet.
Klart står att koalitionens största parti Sverigedemokraterna inte kommer att sälja sitt stöd till Kristersson gratis – och när det under fredagen visade sig att de får ledande poster i såväl Justitie- som Utrikesutskotten i riksdagen börjar varningsklockorna ringa på allvar.
Det är synnerligen oansvarigt att ge så viktiga poster till ett parti som genom sin historia konsekvent visat bristande respekt för den svenska rättsstatens principer och dessutom lierat sig med mycket tveksamma krafter utomlands.
Den avgörande frågan är dock varför Moderaterna – för att inte tala om Liberalerna – går med på detta. Borde det inte vara en smula förnedrande för ett parti som har ambitionen att vara statsbärande att låta sig hunsas och faktiskt skämma ut Sverige på det här sättet?
Jo – det borde det, och är det förmodligen. Men svaret på den frågan är helt enkelt att de inte har något val – Sverigedemokraterna är inte bara en liten koalitionspartner de är tvungna att ge några smulor från bordet.
Sverigedemokraterna är den största och ledande politiska kraften i det nya högerblocket, och de enda som växer medan de andra fortsätter att krympa och gå tillbaka.
Just därför, och eftersom de inte har något emot att fortsätta vara i opposition igen, är de det enda partiet i högern som på allvar kan hota med att säga ”nej” och sätta käppar i den nya regeringens hjul.
Vilka partier som än kommer att sitta i den, kommer Ulf Kristersson att vara en statsminister med ett historiskt svagt underlag. Han kommer att fungera som en galjonsfigur och front för dem som sitter på den verkliga makten i hans block – och de är alla väl medvetna om det.
Tidigt i förhandlingarna framkom det att Moderaterna fick behålla sina kanslilokaler vid Mynttorget i Stockholm, trots att Sverigedemokraterna ville ta över dem.
Som det ser ut just nu får de moderata tjänstemännen se till att glädja sig och njuta ordentligt av det – det tycks nämligen bli en av de få segrar de lyckas ta hem i den här förhandlingen.