Britney Spears har varit en del av hela mitt liv. Hennes tidiga år var jag barn och det gick inte en fredag utan att åtminstone en tjej i klassen mimade och dansade till en Britney-låt under klassens timme. I mina unga tonår skedde den historiska ”urspårningen” när Britney rakade av sig håret. När jag gick i gymnasiet kom Britney med albumet Femme Fatale som spelades på fester där häxblandning dracks och skriksång skedde.
Jag har aldrig varit ett superfan, men alltid funnit Britney Spears intressant och inspirerande. När hon rakade skallen och gjorde revolt mot de fack hon ständigt placerats i var det ungefär i samma veva som jag gick igenom tonårs-revolt-åren (första pojkvännen, första festen, första skolket). För mig, en tonåring, kunde det leda till att jag fick städa garaget. För Britney, en vuxen kvinna, ledde det till att hennes pappa utsågs till förmyndare för henne.
Förmyndarskapet har inneburit att Britney inte haft kontroll över sitt eget liv eller ekonomi. Hon har mer eller mindre tvingats arbeta och samtidigt inte kunnat göra normala livsval som jag, som blivit vuxen under tiden hon blivit fråntagen sitt vuxenliv, tagit för givet. Detta har lett till rörelsen ”Free Britney” (”Befria Britney”) där fans uppmärksammat hennes ofrihet och således väckt medialt intresse för Britney Spears situation under pappans förmynderi.
I fredags kom nyheten att Britney äntligen är fri från förmyndarskapet. I ett filmklipp på hennes Instagram säger hon att hon är lycklig och att hon just nu uppskattar de små sakerna som att kunna ha nycklarna till sin bil, äga ett bankkort, se kontanter för första gången på länge. Hon har också äntligen rätt att exempelvis gifta sig, välja var hon ska bo, uttala sig om ämnen som är viktiga för henne, och förstås: låta bli att vara artist om hon känner för det.
Och nog kändes det lagom samtida att hon officiellt blev av med förmyndarskapet i samma veva som klimattoppmötet COP26 fastslagit att kolkraften inte alls ska fasas ut. Textraden ”keep on dancing ’til the world ends” var passande att spela hela helgen. Och i samma veva tänker jag på Greta Thunberg. Den unga kvinnan från Sverige som blivit symbolen för klimatkampen. Jag tänker på alla de tjejer världen över som kämpar för skillnad på små och stora plan. Och på alla äldre män som försöker begränsa dem.
Världen över är kvinnor förtryckta. Flickor som inte får gå i skolan, som gifts bort unga, eller som tvingas sälja sina kroppar. I relation till sådana saker kan folk tycka att det är fånigt att tala om att befira Britney - eftersom hon trots allt hon gått igenom ändå är en rik person som bor i ett rikt land. Men det är just den relativiseringen vi inte får göra när vi talar om kvinnors rättigheter. Däremot får engagemanget inte sluta bara för att en kvinna är fri. Alla måste bli det.
Britney är en kvinna som varit i rampljuset och således närvarande hela min uppväxt. Under tiden jag, och miljontals andra småtjejer, gått från att mima och dansa till att känna, tycka och handla. Och processen har varit den motsatta för henne. Fallet Britney Spears belyser alla kvinnors kamp för frihet, trygghet, och rätt. Rätt att dansa, eller rätt att slippa dansa. Rätt att känna, tycka och handla. Fria och ostoppbara tjejer är de som kommer att göra världen till en bättre plats.