Det går nu inte att komma undan att den utveckling som många på förhand varnade för nu har blivit verklighet – att omvärldens engagemang för att stötta Ukrainas försvar mot den ryska invasionen har svalnat betänkligt.
Det gäller inte bara länder som Ungern, som aktivt blockerar gemensamma europeiska stödåtgärder, utan också det största och enskilt viktigaste bidragsgivande landet i USA.
Där tycks stödet till Ukraina till slut ha fallit offer för landets toxiska politiska dynamik, där det ena partiet förr eller senare måste bli motståndare till den politik det andra partiet för.
Därför blockeras i nuläget kommande stödpaket till Ukraina i den amerikanska kongressen – helt oaktat att det strider mot såväl det egna landets som hela världens säkerhetspolitiska intresse att de blir liggande där.
En liknande dynamik går att se på många håll i Europa, och enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det som började som en översvallande enighet om att motsätta sig den ryska aggressionspolitiken gradvis har gett vika för en logik, där den militära och politiska solidariteten i stället blir en spelbricka att använda i andra konflikter.
Så förhalar Turkiet den svenska ansökan till Nato, fast det skulle gagna såväl den svenska som den europeiska säkerheten, i jakten på kortsiktiga förhandlingsvinster, och så ger en organisation som IOK efter för påtryckningar och bestämmer sig för att släppa in ryska och belarusiska atleter i Paris-OS, så länge de tävlar under neutral flagg.
Det går inte heller att komma ifrån att konflikten i Ukraina – i spåren av sommarens misslyckade motoffensiv och den dramatiska utvecklingen i Mellanöstern under senhösten – på sätt och vis har hamnat i skuggan av det allmänna medvetandet; det ligger inte längre först på agendan, vare sig hos mediehusen eller våra ledande politiker.
Problemet med det är att om stödet till Ukraina minskar eller upphör helt, så kommer landet att falla. Ensamma kan ukrainarna inte stå emot den ryska krigsmaskinen – och om de faller, innebär det att den ryska regeringen under Vladimir Putin fick rätt i sin satsning på att västvärlden är alltför svag och splittrad för att hindra honom från att göra som han vill.
Det skulle inte bara innebära att den ryska militära kapaciteten befrias för att utgöra ett mer direkt hot mot vårt närområde, utan också att dessa hot kan framföras från positioner närmare oss och att den ryska riskaptiten ökar snarare än minskar.
En fred på ryska villkor i Ukraina skulle med andra ord inte leda till mer fred och stabilitet på den europeiska kontinenten, utan mindre.
Det skulle också göra den svenska säkerhetspolitiska positionen – som ett litet land med en liten försvarsmakt, och ännu inte anslutet till Nato – ytterst svår.
Därför är det glädjande att den svenska regeringen under måndagen presenterade ett nytt, stort humanitärt stödpaket till Ukraina, som kommer att hjälpa landet att stå emot de terrorartade luftangrepp mot infrastrukturen som väntar under vinterhalvåret.
Det är nämligen inte bara det enda rätta att göra – det ligger också i vårt egna, omedelbara intresse att se till att den ukrainska motståndskraften ligger kvar på en hög nivå.
Man kan bara önska att fler länder på den här punkten resonerar som Sverige – och att Sverige fortsätter att i varje tillgängligt internationellt forum fortsätter att pressa på för utökat militärt och humanitärt bistånd till det ukrainska folket.
För oss kan den europeiska säkerheten och freden nämligen aldrig bli en spelbricka att förhandla om.