"Hyckleri, fåfänga och självbedrägeri. När politiken vrids upp på grotesk nivå syns sprickorna i muren. Sveriges främsta hovnarr vet att verkligheten är absurd – och makten stirrar rakt in i hans skrattspegel."
Så lyder motiveringen till ett av Expressens kulturpriser, nämligen satirpriset Ankan. Årets pristagare heter Michael Lindgren och hattarna är många: Producent, komiker, regissör, manusförfattare, musiker, skådespelare och delägare i Scalateatern tillsammans med bland annat Henrik Dorsin.
Allt började på lågstadiets roliga timme på Lidingö utanför Stockholm med ständigt denne Dorsin. Starten på deras livslånga partnerskap beskriver Micke i podden Värvet som "en lovsång till den socialdemokratiska samhällsplaneringen". Henrik bodde i hyreshusen och Micke var ett villabarn. Men i blandade områden kunde vägar korsas i skolan.
Det nyfikna skapandet växte sedan under mitten av 1990-talet på Mediagymnasiet i Nacka. Där fick delar av det som senare skulle bli humorgruppen Grotesco fritt spelrum med kameror och klipprum. En av landets första friskolor som när det kom till traditionell undervisning lämnade en del övrigt att önska. Men när det handlade om att hitta kreativa uttrycksformer var det en bra plantskola.
Mickes resa i landet svensk underhållning pågår alltså utan avbrott sedan 1990-talet trots att han ännu inte fyllt 50. Svenska nyheter, Invandrare för svenskar och Herr talman är SVT-produktioner han på senare år är pappa till. Hyllade och kritiserade, som sig bör med godkänd kvalitetshumor.
Men det har inte alltid varit en solig raksträcka till publikens hjärtan. 2009 retade sig ryska ambassaden upp sig rejält på sången Tingaliin, som var en del av pausunderhållningen i det årets melodifestival. När låten Bögarnas fel framfördes i Allsång på Skansen 2011 kom en polisanmälan om förtal. 2018 rasade Kina mot skämt om deras befolkning i Svenska nyheter. Satir rör upp känslor och det är precis som det ska vara. Utmanande, roligt, provokativt och tankeväckande.
I vinnarintervjun med Expressens kultursida slår Micke dock ifrån sig titeln satiriker: "Jag ser var den politiska balansen är. Det är en instinkt. Det är därför jag kallar mig hovnarr och inte satiriker. Jag tycker egentligen att jag ska skämmas. Jag tycker inte att jag ska ha det här satirpriset." Han utvecklar resonemanget: "Jag jobbar som nån sorts hantverkande hovnarr åt mainstream. Åt SVT, finansierat av skattebetalarna och väldigt hårt reglerat av sändningstillstånd. Vad är det för tillvaro för en satiriker? På det viset är jag en hovnarr. En riktigt jobbig satiriker accepteras inte av etablissemanget."
Potatis, potäter. Det viktiga i Mickes och andra komikers gärning är inte vad de vill kalla sig själva. Avgörande är yttrandefriheten. Utan den ingenting. I fungerande demokratier, särskilt i ett skakigt omvärldsläge, måste det fortsätta vara en grundläggande rättighet. Konstens fria uttryck får inte hotas av klåfingriga stater och politiker som godtyckligt vill bestämma över innehåll.
Har vi ingen konst och kultur har vi inget att försvara, som Churchill slog fast på sin tid. Försvarsbudgeten ökar i år och det är både bra och nödvändigt. Men rent bildligt talat borde en del av den öronmärkas för just Micke Lindgren och hans kollegor. Deras arbete är väl värt att skydda i tider av krig i Europa.