I onsdags meddelade polisen att det hädanefter kommer att råda ett förbud mot att ta med sig väskor in på bland annat konserter, teaterföreställningar och idrottsevenemang.
Beskedet kom utan förvarning, och egentligen också utan någon förklaring. Den senaste höjningen av riskbedömningen för potentiella terrorhot skedde i augusti, och om polisen har någon ytterligare information är det ingenting de vill dela med sig av.
Det kommer att gälla väskor av alla storlekar – inklusive mindre handväskor och skötväskor till barn – och är vid varje evenemang upp till arrangören att se till att reglerna följs och efterlevs.
I korthet är det ett beslut som väcker betydligt många fler frågor än det ger svar – och det är inte särskilt svårt att föreställa sig alla de konsekvenser som det kommer att ge upphov till.
Det kommer att leda till ett enormt merarbete för alla arrangörer, som inte bara måste kontrollera att ingen tar med sig en väska in, utan dessutom måste bemöta och möjligen ersätta de besökare som kommer att nekas inträde.
Det kommer också att leda till en oändlig möda av besvär för evenemangens besökare, och att många helt och hållet kommer att sakna möjligheten att ta sig till dem; visst finns det undantag för medicinska skäl, men hur många småbarnsföräldrar vill egentligen ta med sig sitt barn någonstans utan extra blöjor, vatten och mat?
Det kan de nu inte göra – och det är bara ett exempel på en grupp som nu får se sin rörelsefrihet och sina möjligheter att ta del av kultur- och samhällslivet begränsas.
Väskförbudet utgör med andra ord en omfattande inskränkning av den individuella friheten – och på samma sätt som vissa av regleringarna under pandemin hamnade i skottgluggen för sin skenbara godtycklighet, så är det inte särskilt svårt att se hål och brister i detta som en strategi för terrorbekämpning.
Det ska alltså vara förbjudet att ta med sig en väska in på en ishockeymatch – men inte i ett knökfullt varuhus under julhandeln, på ett fjärrtåg eller på en fullsatt buss?
För alla eventuella terrorplaner låter detta snarare som en anvisning om vart det är möjligt att ta med sig en väska med farligt innehåll, snarare än någonting som egentligen gör våra medborgare tryggare eller säkrare än de var i början av veckan.
Det hjälper inte heller att Polisen har undvikit att kommunicera eller bereda marken för sitt beslut – det hade kunnat sätta arrangörerna i stånd att på förhand börja organisera alternativa system för väskhantering eller åtminstone förbereda sina besökare.
I stället kommer beskedet lika tvärt och plötsligt som det är svepande och godtyckligt – och det är svårt att undvika misstanken att Polisen varken har analyserat beslutets effektivitet tillräckligt, eller gett sig själva tid att tänka över alla dess eventuella konsekvenser.
Att införa ett totalförbud mot väskor – och att göra det så helt utan kommentarer – när miljontals väskor varje år tas med in på evenemang utan att det leder till några problem saknar nämligen all känsla för proportioner, och bidrar snarare till att sprida en känsla av osäkerhet än till ökad trygghet.
Det kan inte vara Polismyndighetens avsikt – och därför borde de så snart som möjligt ta tillbaka, tänka om och modifiera sitt beslut.
Om inte behöver vi ha ett allvarligt och demokratiskt samtal om vilken sorts inskränkningar av friheten vi egentligen accepterar som medborgare i ett samhälle, och vilka befogenheter vi vill att ordningsmakten helt på egen hand ska ha.