I en intervju med TT konstaterade socialminister Jakob Forssmed att det planerade införandet av ett så kallat fritidskort kommer att behöva skjutas på framtiden – det kommer inte, som han tidigare sade, att tas i bruk under 2024, utan får vänta till 2025.
Om det är ett besked som låter bekant, så är det för att det är långtifrån ensamt i sitt slag.
Det gäller mycket av det den regering Forssmed sitter i har lovat – det konkreta utförandet visar sig ofta vara betydligt svårare än att bara komma på idén till en reform.
I det här fallet handlar fördröjningen om att systemet ska vara både differentierat och komplext, och som en följd av det kommer att behöva hantera stora mängder personuppgifter.
Om till exempel barn som bor i hushåll som tar emot bostadsbidrag ska få en större summa, kommer de föreningar de väljer att använda sitt kort hos att få inblickar i familjens privata ekonomiska angelägenheter.
Det ska i sammanhanget också nämnas att E-hälsomyndigheten har varnat för eventuella risker med ett fritidskort: Med tanke på hur utbredd den organiserade kriminaliteten i landet är just nu, och att den i allt högre grad har sökt sig till välfärdssektorn, existerar en uppenbar risk att ett fritidskort skulle bli en enkel måltavla för samvetslösa individer.
Allt detta väljer Forssmed att betrakta som farthinder på vägen mot vad han hoppas ska bli en ”historisk reform” – och ska man vara helt ärlig är det kanske just det som är problemet här.
Forssmed och regeringen vill göra någonting som är konkret, synligt och påtagligt – och de vill dessutom göra det på ett sätt som är i linje med deras ideologiska dragning till allt som åtminstone ser ut som en marknadslösning.
Det är en sorts skygglappar som gör att varje annan möjlig lösning på problemet att unga blir stillasittande och eventuellt engageras i andra verksamheter än idrott och det produktiva föreningslivet ignoreras – och att en i grunden lovvärd reform blir både onödigt snårig och försenad.
Och det finns faktiskt goda skäl till att tro att det regeringens engagemang i frågan om fritidskortet handlar mer om att det ska se bra ut, än om de konkreta effekterna.
2018 lade Moderaterna och Kristdemokraterna fram ett förslag i riksdagen som minskade anslagen till landets kulturskolor med 100 miljoner, och när Kulturskolerådet i våras publicerade en enkät där hälften av landets kulturskolor såg minskade anslag framför sig under de kommande åren nekade kulturminister Parisa Liljestrand (M) blankt att ge dem statligt stöd.
De ökade kostnader som har drabbat alla hushåll och offentliga verksamheter slår naturligtvis också mot landets ideella föreningar – och det gör att även en reform som i grunden bygger på en lovvärd tanke klingar en smula ihåligt.
En annan minister än Jakob Forssmed skulle nämligen ha kunnat se de hinder som tornar upp sig för fritidskortet, och konstaterat att det verkar vara en både snårig, riskabel och svårframkomlig väg till det eftersträvade målet.
En sådan hade också kunnat ställa sig frågan om det inte fanns något enklare sätt att aktivera och engagera de unga som idag riskerar att bli sittande framför iPaden eller dras in i någon annan verksamhet – till exempel genom att öka stödet till kulturskolorna och se till att vi har ett starkt, attraktivt och levande föreningsliv.
Det hade varit en bättre, snabbare och enklare lösning för alla – snarare än att se till att mer skattepengar ska betalas ut på ännu en konstgjord marknad som för med sig både risker och en ökad byråkrati.