Jag har ägnat den här pandemin åt frustration, sorg, uppgivenhet och stress. Ensam om det är jag förstås inte, men det har funnits många stunder då det känts så. Det är väl så ångest funkar, den isolerar. I en tid då vi redan behövt vara isolerade.
Det har tärt på oss att inte kunna träffa familj, inte kunna dansa, inte kunna gå på teater, konserter, matcher. All vardagens guldkanter togs ifrån oss och den mesta glädjen vi haft under den här tiden har varit att skamlöst kunna beställa hämtmat och sträckse serier på helgerna.
Vi har förlorat nära och kära, både till det faktiska viruset och till den psykiska ohälsan. Vissa har blivit av med jobbet, andra har behövt jobba dubbelt så mycket med följd att kroppen inte längre orkar. Hur mycket vi än sagt att vi tar oss igenom detta tillsammans har vi aldrig känt oss så ensamma, utmattade, oroade.
Det känns konstigt att samhället öppnar upp. Att jag ska få hänga med kompisar igen, de där som inte tillhör närmsta kretsen men som jag brukade stöta ihop med på fest förr i tiden. Vissa har fått barn, andra har gått igenom trauman. Hur många kramar och ”hur är läget?” väntar på andra sidan av de år vi inte setts? Och hur många vänner är det vi aldrig kommer återse? Hur mycket har våldet i hemmen ökat? Hur lite vet man om hur någon mår när den främsta kontakten skett bakom en skärm?
”Vi riktar samhället samlade styrka så att unga människor kan leva som de vill, älska vem de vill, klä sig som de vill, röra sig var de vill, rakryggade, självklara, stolta” sa Stefan Löfven (S) i ett tal innan valet 2018, och det stycket var med i Socialdemokraternas vallåt det året. S kan rakt av kopiera detta säg till nästa års val.
Att "kul" är tillbaka på livets meny är förstås skönt och även om pandemins värsta tid är över så finns mycket att reda upp i efterdyningarna. Den vårdskuld som byggts upp, i form av icke-akuta saker som skjutits upp, i kombination av all den oro och stress vi som befolkning gått igenom, borde göra folkhälsa till en av de viktigaste frågorna inför valet.