I söndagens Agenda i SVT stod finansminister Niklas Wykman (M) för regeringens kanske mest ofrivilligt komiska ögonblick hittills, när han sade: ”Då är frågan: Måste vi vet allt om alla alltid?”
Frågan som debatterades var den om att införa ett svenskt förmögenhetsregister – ett förslag som lades fram i en utredning som beställdes av den förra regeringen.
Man kan tycka att ett sådant borde vara en självklarhet. Det finns ingen som knotar över att det är orimligt att alla ens inkomster ska rapporteras korrekt till Skatteverket, och frånvaron av kunskap om svenskarnas förmögenhet ställer till med stora problem.
Det menar Riksbanken, som tvingas fatta de räntebeslut som påverkar miljontals svenskar med ett ofullständigt underlag och utan att veta hur de kommer att påverka olika grupper och olika delar av landet.
Det menar också Finansinspektionen, Statistiska Centralbyrån och Finanspolitiska Rådet – på det ekonomiska området flyger vi just nu med radarn frånkopplad, och det påverkar både politiskt arbete och myndighetsbeslut negativt.
Att döma av allt detta tycks ett förmögenhetsregister helt enkelt vara en fråga om helt vanligt sunt förnuft – så varför håller då regeringen emot?
Wykmans argument att landets medborgare kanske inte vill att regeringen ska veta exakt av allt om dem är förstås komiskt – om det går att urskilja en enda tydlig linje i den här regeringens arbete, så är det att det knappast går en vecka innan den kommer med ett nytt förslag om potentiellt integritetskränkande avlyssning eller övervakning.
Det fanns en tid då ”frihet” var ett honnörsord för partier som Moderaterna och Liberalerna, men den tycks ha passerat för längesen.
Nu handlar det i stället om en enda sak, och det är att ett register över svenskarnas förmögenheter för landets besuttna kanske skulle kunna låta som en signal om att det finns en möjlighet att återinföra den förmögenhetsskatt som avskaffades år 2007.
Den prioriteringen är värd att tänka över för ett ögonblick. Det betyder alltså att det för svensk höger är viktigare att inte oroa dem som sitter på stora förmögenheter med att de skulle behöva bidra mer till det allmänna, än att de själva fattar korrekta och väl avvägda ekonomiskpolitiska beslut.
De för hellre en ineffektiv eller till och med direkt skadlig politik, än tar risken att ge bränsle till en debatt om en jämnare fördelning av tillgångarna i det här landet.
I övervakningssammanhang får man ibland höra att den som har rent mjöl i påsen inte har någonting att frukta, och det finns förstås goda skäl till att regeringen vill medverka till att fortsätta mörka den ekonomiska ojämlikheten i Sverige idag.
Det är en sanning att inkomster av kapital är långt mer betydelsefulla än lönen när det kommer till de ökande klyftorna – och dem vill de helt enkelt inte bidra till att jämna ut.
Därför borde oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen inte nöja sig med att kräva kunskap – utan ta steget fullt ut, och kräva ett återinförande av förmögenhetsskatten.
Det är inte bara ett rättvist drag och ett bra sätt att angripa de klyftor som på sikt riskerar att bli ett av våra största samhällsproblem – det är också ett sätt att finansiera de satsningar på sjukvården, landets järnvägar och Försvarsmakten som just nu är nödvändiga.
Att gå till val på skattehöjningar är inte alltid populärt – men just det här fallet är faktiskt ett undantag. Det är en nämligen en debatt som det sunda förnuftet vinner på walk over mot dem som bara vill stoppa huvudet i sanden som en struts.