Jag har varit i Almedalen i veckan och lyssnat på alla partiledartal jag hann. Samtliga sa att Sverige kan bli bättre än vad vi är idag och jag tänker att det är bra att vilja berätta om förändringar och visioner. Men man måste man komma ihåg två saker när man lyssnar. Det ena är att våra visioner skiljer sig åt beroende på var vi kommer ifrån och vad vi sett genom livet. Det andra är att de bilder man målar upp är frammejslade för att skapa så mycket känslor och akut vilja till förändring som möjligt.
Jag är född i mitten på 60-talet. Min farmor bröt en fot när hon var liten och det fanns ingen doktor så fotleden växte ihop fel. Hon fick barn med tre olika män. Den förste var någon utan namn, den andre dog och lämnade henne med ett litet barn och sen träffade hon min farfar och fick min pappa. Farmor hade två klänningar som hon tvättade i badkaret och sedan farfar dött levde hon på sin folkpension. Hon var van att klara sig på lite. Min pappa hade läshuvud men hans skolgång tog slut efter sex år. Det fanns inte pengar till något annat och jag hörde honom aldrig klaga på det. De var födda i en hård tid och de såg hur samhället förändrades till det bättre. Det är väl kanske därför som jag inte tycker att det är riktigt ärligt när man från en scen i Visby skapar en bild av ett Sverige som verkligen är en skitplats. Det börjar med en bild av våldet, sen kommer vårdköer, cancervård med olika kvalitet och slutligen hur dyrt det har blivit med drivmedel. Och sen talar man om hur enkelt det vore att lösa problemen. Om folk bara begrep, och röstade rätt.
Polisen Lina, som också är ordförande för SSU, berättar om utryckningar till eländiga miljöer där det är så tydligt att det antingen handlar om missbruk eller om ungdomar som inte klarat skolan. Jag önskar att alla pratade om hela den bilden och inte bygger sin story på utvalda delar. 94% av allt dödligt våld i landet är självmord. Inte skjutningar. Varenda en som mördas är en tragedi, men det är viktigt att vi orkar prata om det som kanske inte är så snabbfixat också, sånt som man kanske inte vinner val på. Några säger att alla ska kunna välja vilken skola man vill, för att det är en demokratisk rättighet. Frågar du mig så tycker jag att vi ska se till att all skola är bra och att det har betydelse för hur det går sen. Man kan ju inte vara sarkastisk över hur det blir när man inte bygger grunden stadigt. De lite äldre berättelserna om hur både skola och värnplikt satte den rike mannens barn bredvid den fattiga kvinnans (jo, det finns lite statistik bakom det också ifall nån tycker att jag raljerar) visar på fördelarna det sen har för samhällsbygget. Det pratas onödigt lite om sånt i Almedalen.
I stället raljeras det om ”Magdapriser” på el, mat och räntor. Statsministern får oerhört stor makt över världsekonomin, inflation och lågkonjunktur, som om Sverige var centrum i världen och inte påverkas alls av andra. Det är lätt att se varför man vill måla den bilden, men såklart funkar inte den retoriken inne i finansdepartementet, den som säger att allt är enkelt att fixa om det inte var så korkat skött, när alla som är pålästa vet att frågorna är betydligt mer komplexa än så. Det är synd att det blivit så här när det är de goda, lite långsamma samtalen som vi egentligen behöver ha. Men om alla börjar med att inse att alla mynt alltid har två sidor så har vi i alla fall kommit en bit.