Ibland är det skönt om människor bara håller med, att kunna ha ett samtal utan att hela tiden försvara och förklara sin ståndpunkt eller kunna dela en upplevelse man har haft utan att bli ifrågasatt även om vi vet att det där hör till den ytliga kamratskapen där de flesta är mer inriktade på att inte sticka ut än på att föra fram sina egna åsikter. När en grupp jobbar ihop sig kommer konflikterna i dagen, åtminstone i en sund grupp där olika åsikter och hållningar släpps fram istället för att tryckas undan. Det kan kännas besvärligt, men en sån grupp kommer ofta fram till ett bättre resultat – och snabbare – än den grupp där man inte vågar säga sin åsikt eller påtala det som inte är eller känns rätt. Just oenigheten är en sak som inte alla klarar av att hantera. Man har fått med sig att man inte ska bråka, man orkar inte stå upp för sina åsikter eller blir i värsta fall kväst av de andra när man försöker.
I politiken är det extra viktigt både att orka vara påläst och ha egna åsikter. Ibland är det en känsla av att nånting inte känns rätt som man kanske måste gräva lite i, ibland hjälper det att man hunnit tänka några varv innan frågan kommer upp. Som när det handlar om jämställdhet – där vi ofta är belastade av de mönster vi är uppvuxna med och kanske måste frigöra oss från.
Just det underlättas av att vi studerar fakta. Varför blir det mer tvätt kring herrarna än kring damerna på hudkliniken? Jo, karlar får mer hjälp med smorslet innan de går hem än vad kvinnorna får – för kvinnorna förutsätts klara av sånt själva medan den allmänna uppfattningen är att killarna inte kan (just det där är ett exempel som jag hörde när jag började sätta mig in i varför mätningar ibland är viktiga). Att i ett sånt läge sluta behandla män som barn – eller kanske i större utsträckning fråga om kvinnorna behöver hjälp blir en del av arbetet framåt.
Alla har rätt till egna åsikter men inte att slippa bli ifrågasatta. Jämställdhetsfrågorna är ett bra exempel eftersom mönstren sitter ganska djupt hos oss även om det finns andra frågor där vår första uppfattning ibland behöver revideras. Invandring, rättsuppfattning och barnuppfostran är några. Förhållanden i olika delar av landet och om alla verkligen har samma förutsättningar oavsett var man bor är några andra. Som när sjukresan i glesbygd (som läggs upp så att patienten får åka hemifrån en och en halv timme tidigare än nödvändigt för att det annars blir för dyrt) sätts mot att kunna beställa en taxi till den tid som passar en själv – om man bor nära.
Eller när utbildningsbehov i glesbygd baseras på obefintlig statistik av vilka yrken som behövs – för att det är just glesbygd. Eller då den kommunala ekonomins förutsättningar i en glesbygdskommun får mindre uppmärksamhet än när företrädare för den stora regionen i huvudstaden höjer sina röster.
Pålästa och orädda kan vi göra storverk. När vi kan argumenten kan vi också möta dem med fakta och hårresande exempel. Då är vi tacksamma att det är så den offentliga debatten är byggd i Sverige, att vi får säga emot varann utan att vara rädda för repressalier. Tänk att bo i ett land, som det stora i väster, där ministrarna väljs efter om de varit duktiga på att försvara sin chef i media och inte efter om de faktiskt orkar ha egna åsikter.
Tänk att behöva tiga och samtycka när man vet att det är fel det som sägs. Jag skulle inte klara det. Jag tror inte att demokratin gör det heller.