Inför ett EU-val för flera år sedan cyklade jag längs intill en väg och kunde inte låta bli att brista i skratt. Vid var och en av lyktstolparna längs vägkanten hade ett parti – vilket kan vid det här laget anses vara preskriberat – satt upp en valaffisch med budskapet: ”Ja till Euro.”
Jag brast inte i skratt eftersom frågan i sig är oviktig – det är den inte – eller eftersom förslaget nödvändigtvis måste vara dumt – det är det inte heller – utan eftersom den inte hade någonting med det val som stundade att göra.
Frågan om Sveriges valuta är helt och hållet i Sveriges riksdags händer – och eftersom riksdagen inte ansåg sig vara förmögen att fatta beslutet på egen hand valde man i början av 2000-talet att hänvisa den till en folkomröstning.
Den folkomröstningen slutade som bekant med ett ”nej tack” till den gemensamma europeiska valutan, och därmed får frågan anses vara skrinlagd.
I många år var det också ett beslut som ekonomer ansåg ha blivit oväntat lyckat. När den europeiska skuldkrisen bröt ut stod Sverige utanför valutaunionen, och behövde inte ta samma ansvar för att rädda de krisande länderna i Sydeuropa.
Att kronan har en självständig värdering har varit till nytta för svensk exportindustri – och även om det har klagats mycket på Riksbankens räntepolitik under de senaste åren har det utan tvekan varit en fördel att kunna anpassa ränteläget efter just svenska förhållanden.
Under dessa år hördes sällan klagomål över utgången i 2003 års folkomröstning – och att de har blivit vanligare nu har snarast att göra med att den just nu svaga svenska kronan har drivit på inflationstrycket och utgjort en belastning för landets ekonomiska utveckling.
Varför det är så finns det ingen riktig enighet kring – mycket tyder på att kronan är alltför lågt värderad i nuläget, och att den internationella valutamarknaden är felbalanserad till vår nackdel.
I sig är det knappast ett tungt vägande skäl till att byta ut kronan mot euron – och att diskussionen kommer upp just nu handlar snarare om att vissa partier, ekonomer och näringslivsföreträdare vill passa på att smida medan de tror att järnet är varmt.
Det betyder inte att de har fel i sak. Men det betyder att man bör ta deras propåer med stor försiktighet. Resultatet i vår senaste nationella folkomröstning är ingenting man viftar bort – att göra det riskerar att skapa såväl en svekdebatt som en vidgad klyfta mellan medborgare och beslutsfattare.
Har man en gång valt att gå till folkomröstning eftersom den parlamentariska politiken visade sig vara oförmögen att lösa en fråga, så är det bäst att respektera det givna resultatet tills händelseutvecklingen definitivt har visat att det är överspelat.
För att det ska bli så skulle det kanske krävas att exempelvis Danmark valde att ansluta sig till valutasamarbetet eller en kronkurs som vägrar att stabiliseras på en bra nivå, och som över tid utgör ett uppenbart hot med den svenska konkurrenskraften.
Ingen av dessa utvecklingar är i nuläget näraliggande – och därför gör vi klokast i att låta diskussionen om ett valutabyte vila även denna gång. Om inte annat för att det faktiskt finns betydelsefulla frågor som avgörs i det kommande valet till Europaparlamentet – framtiden för den fria rörligheten, för det europeiska försvarssamarbetet och för arbetet med den gröna omställningen.
Det är dem vi borde låta den här valrörelsen handla om – inte en fråga som faktiskt fortfarande vilar och kommer att fortsätta vila i det svenska folkets hand.