Ett nationalistiskt tänk når aldrig globala lösningar

Arbetarrörelsen är den enda som faktiskt kan få bukt med gränsöverskridande samhällsproblem, skriver Kata Nilsson.

Ledarkrönika 6 december 2021 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Under min tid som politiskt tänkande varelse har jag hunnit se hur det politiska klimatet förändrats. När jag, som trettonåring, gick med i Socialdemokraternas ungdomsförbund gjorde jag det av huvudsakligen två skäl. Miljöfrågan och flyktingfrågan. För mig hängde de dessutom ihop, då det sades att större delar av jorden antingen kommer vara så torr och obrukbar eller under vatten på grund av stigande havsnivåer, att klimatflykt kommer att vara oundvikligt.

Människor flyr inte sina hem utan att de faktiskt måste det. Oavsett om skälen är miljöförstöring, krig, förföljelse eller bara nöd och fattigdom. För mig var det glasklart att så få människor som möjligt ska behöva fly sina hem, och att det då behövdes en stark internationell solidaritet, en global uppslutning kring fred, frihet och demokrati, samt gränsöverskridande regelverk för klimatåtgärder. För mig betydde det att det rätta var att engagera mig i Socialdemokraterna.

Arbetarrörelsen jobbar med alla dessa saker på bred front. I politiska församlingar på lokal, regional, riks- och EU-nivå sitter socialdemokratiska politiker och beslutar om resursfördelning för jämlikhet. Olof Palmes Internationella Center (arbetarrörelsens samordningsorganisation för internationell verksamhet) arbetar man med bistånd och demokrati i andra länder. Genom ABF (studieförbundet) anordnas kurser som syftar till att lära oss mer om vår omvärld och detta görs med grunden i det sociala mötet. Allt detta och mycket mer kan man finna i arbetarrörelsen. Vad man än brinner för finns inte bara andra som tänker likadant, utan dessutom en väloljad organisation för att göra det omöjliga möjligt.

Samtidigt har samhällets narrativ ändrats. Istället för att tala om varför människor flyr sitt hem har vi börjat tala om att vi inte har plats för dem. Jag har alltid velat få ner antalet flyktingar som kommer till Sverige, men inte för att jag tycker de tär på vårt samhälle utan för att jag alltid tyckt synd om personer som tvingats lämna sina hem.

Hur kul kan det vara att komma till Sverige i november om man är van att bo på sydligare breddgrader? Hur mycket offrar man inte av sig själv och sin kultur och sitt språk bara för att klara av de små saker som gör att man kanske kan finna sig en ny trygg plats här? När jag ställer ovan nämnda frågor nu så talas det alltid om tacksamhet. Att folk minsann ska vara tacksamma för att de får komma hit, inte gnälla, och genast göra rätt för sig. Alla trauman ska sväljas och är du i behov av vård eller hjälp ska du först ha betalat skatt i det här landet och gjort dig förtjänt av det.

Jag äcklas av det här politiska klimatet. Utöver att rasism och hat blivit mer accepterat gör det dessutom ingenting bättre. När vi blir mer låsta vid nationsgränser slutar vi tänka globalt. Vad gör det mig här hemma i Sverige om en militärjunta tar makten i ett land som borde ha demokrati? Vad gör det mig här hemma i Piteå om stora delar av världen inte har tillgång till rent vatten? Vad spelar det för roll för mig? Med den synen kommer vi aldrig få till globala lösningar på vad som faktiskt är gränsöverskridande problem.

Jag brinner lika starkt idag, femton år senare, för en värld där global rättvisa, internationell solidaritet, och jämlikhet råder. Av den anledningen är jag fortfarande socialdemokrat, för jag tror fortfarande att det bara är arbetarrörelsen som kan ha svaren och organisationen för att uppnå detta.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa