För i Kiruna finns det gott om gruvor. Det finns gott om arbetstillfällen också. Dessutom har kommunen ett av de lägsta arbetslöshetstalen i Sverige. Kiruna har därtill en av Sveriges högsta bruttoregionproduktionstal (BRP) per invånare, i korthet ett mått på hur mycket varor och tjänster som produceras inom en kommun eller region. Kiruna har högst BRP av alla kommuner i Norrbotten och bland de högsta i landet.
Trots detta har Kirunas befolkning minskat, 26 procent eller motsvarande drygt 8 000 invånare, sedan 1968. Detta trots att produktionen inom bland annat gruvnäringen ökat kraftigt. Förklaringen till detta är att när stora investeringar sker inom industrin så innebär det alltid en minskning av antalet arbetstillfällen. Det är inte en slump att automatisering står högt på agendan inom industrin, maskiner behöver ingen lön.
Det här skulle inte vara ett problem om Kiruna och länet i stort hade haft en bredare arbetsmarknad som var mer oberoende av naturresursutvinningen men som det är idag så ligger alldeles för många ägg i samma korg. Det innebär att när arbetstillfällen minskar, när råvarupriser faller eller andra saker sker inom en konjunkturkänslig bransch som exempelvis gruvnäringen så påverkas samhället oproportionerligt mycket.
För Kiruna har det här beroendet av en näring bland annat inneburit en allt starkare konkurrens med gruvnäringen om arbetskraft. När befolkningen minskar så blir kampen om den arbetsföra delen av befolkningen alltmer intensiv. Eftersom gruvbolagen kan erbjuda mycket högre löner så dräneras den offentliga, kommunala, organisationen på utbildad arbetskraft. Lärare, undersköterskor, förskollärare och andra yrken som är så oerhört viktiga och svåra att nyrekrytera lockas till gruvan istället.
Det blir en ond spiral där kommunen får allt svårare att erbjuda ett attraktivt samhälle för dess medborgare och det blir allt svårare att locka nya invånare att flytta in. Dessutom skapar svårigheten att rekrytera problemet med "fly-in fly out", för Kirunas del innebär den långväga arbetspendlingen att man går miste om omkring 100 miljoner kronor i skatteintäkter per år.
Jag tycker därför att det är ett friskhetstecken att det finns politiker i Norrbotten som inte bara står med mössan i hand och säger ja till allehanda företag som vill komma till ens kommun för att exploatera naturresurser eller andra tillgångar. Att vi har politiker som faktiskt ser problematiken och som vågar formulera krav och försöka styra utvecklingen så att den gynnar medborgarna och samhället.
För forskningen är entydig, ska en naturresursrik region uppnå en hållbar regional utveckling krävs en större återinvestering i regionen av de vinster som utvinningen skapar.
Så även om Kiruna kommun blir överkörda av regeringen angående Talgas detaljplan så är det en historisk händelse. För första gången säger folkvalda nej. Hit men inte längre.
Jag håller fullständigt med kommunalrådet Mats Taaveniku (S) när han säger att detta är en markering mot staten och att det behövs en "mer rättvis fördelning av de värden vi skapar här uppe utifrån de naturtillgångar som finns här."
Det behövs fler politiker som Mats Taaveniku och majoriteten i Kiruna som står upp för Norrbotten.