Det går förstås inte att jämföra länder med privatpersoner – men på sätt och vis har den svenska Nato-anslutningen känts som det brukar göra att flytta: Inför beslutet våndas man, att fatta det tar ofta lång tid – men när det väl är fattat, är allt man vill att det redan ska vara gjort.
Alla som har flyttat vet också att så inte alltid blir fallet – längs vägen kan det dyka upp alla möjliga fallgropar, dolda fel och finstilta villkor i diverse kontrakt som ska uppfyllas, och så har det också varit med den svenska Nato-processen.
Först var det stora hindret Turkiet och dess president Reccep Tayyip Erdogan – därefter följde Viktor Órbans Ungern, och när det ungerska parlamentet under måndagen röstade ja till ett svenskt medlemskap var det nästan på dagen två år efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina som fick Sverige att svänga, och överge alliansfriheten.
Mycket har hänt under den tiden – och det finns ingen anledning att låtsas som om det har varit en vacker process.
I början av sin statsministertid skyndade Ulf Kristersson (M) ner till Ankara i en förhoppning om att behaga Erdogan – nu avslutades processen med ett av allt att döma mycket motvilligt besök hos Órban i Budapest.
Ansökningen har kostat tid, kraft och internationell trovärdighet – och då har vi inte ens nämnt de koranbränningar som under förra sommaren gav bränsle till de påverkanskampanjer som riktas mot landet.
Men nu är det alltså dags att flytta in – och se över vad vi egentligen för med oss till det nya hemmet.
Den svenska Försvarsmakten har unika förmågor när det kommer till teknologi, vapenproduktion och förmågan att operera i arktiskt klimat – men är alldeles för liten, både i manskap och materiel.
Det kommer förhoppningsvis att lösas av de ökande försvarsanslagen och den utökade värnplikten, men det svenska Nato-medlemskapet kommer också att kräva andra investeringar.
I ett krisscenario skulle Sverige förmodligen tjäna som ett genomfarts och uppladdningsområde för operationer på andra sidan Östersjön – och för att kunna göra det måste vi rusta såväl vår sjukvård som vår sjukvård.
I nuläget har vi en sjukvård som är ansträngd i normalläget, som darrar inför nedskärningar sedan statsministern har börjat svaja på orden i sitt löfte om att ingen ska sägas upp, och järnvägar som helt uppenbart inte klarar en sträng vinter i fredstid.
Allt det måste åtgärdas om Sverige ska vara en produktiv och trovärdig och produktiv partner i vårt nya Nato-sammanhang.
Det måste vi se till att bli. Beslutet att gå med i Nato var nödvändigt. I den nya geopolitiska verkligheten kunde vi inte garantera landets säkerhet på egen hand, och måste i stället söka stöd i Natos garantier om kollektiv säkerhet.
Det innebär emellertid också att vi har tagit på oss ett utökat ansvar för att bidra till freden och säkerheten i vårt närområde – och det ansvaret måste vi ta om vi vill att de nya garantierna ska betyda någonting.
Stärkta av beskedet måste Sverige också omedelbart se över vad som i det nya läget går att avvara till Ukrainas kamp för frihet och självständighet mot det ryska invasionskriget.
Än så länge är det europeiska stödet fortfarande otillräckligt, och lovar mer än vad det håller. Därför gör oppositionen – med Magdalena Andersson (S) och Muharrem Demirok (C) rätt i att kräva att vi på nytt ser över möjligheten att förse Ukrainas flygvapen med svenska plan av modellen JAS.
Det vore nämligen ett av de viktigaste bidragen till den europeiska säkerheten som vi skulle kunna ge.