På torsdagen meddelade statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Ann Linde (båda S) på Dagens Nyheters debattsida att Sverige inrättar ett kunskapscentrum för kärnvapennedrustning.
Centret ska förutom tvärvetenskaplig forskning bidra med utbildning, och kunna forma till att forma regeringens arbete för en värld utan kärnvapen.
Anledningen till att satsningen presenterades igår var att dagen markerade den sjuttiofemte årsdagen av kärnvapenbombningen av den japanska staden Hiroshima, det första användandet av atomvapen i krig.
Det är sannerligen den rätta dagen att slå fast och uppmärksamma att någonting sådant helt enkelt inte kan tillåtas ske igen. Fram till den dagen hade kriget kunnat frambringa vilka ohyggligheter som helst – de kommer ändå att stå i skuggan av den ohyggliga destruktiva potential som de nya vapnen bär med sig.
Det innebar den yttersta bekräftelsen på att vapenteknologin slutligen tagit steget från att kunna ta liv, till att hota livet på den här planeten som sådant.
Eller som den franske filosofen och författaren Albert Camus, som under våren fått förnyad aktualitet på grund av sin roman Pesten, uttryckte det i sin dagbok i augusti 1945: ”Ett val måste träffas i den nära eller inte alltför avlägsna framtiden, mellan ett kollektivt självmord och den intelligenta användningen av vetenskapens framsteg.”
Det valet har mänskligheten sedan dess bara skjutit framför sig, och valt att hålla båda möjligheterna öppna. Det är absurt i ordets allra mest bokstavliga betydelse, och ett viktigare arbete för den svenska säkerhets- och utrikespolitiken går knappast att finna.
I bakgrunden av regeringens beslut finns också den kritik som förra året riktades mot regeringen eftersom man inte undertecknade FN-konventionen mot atomvapen.
Det var en kritik som i stora stycken var illa formulerad och orättvis – frågan har nämligen aldrig varit om Sverige är för eller emot atomvapen, utan om på vilket sätt man anser att det är klokast att arbeta diplomatiskt emot dem.
Utrikespolitiskt kan ett tidigt, tydligt och rent ställningstagande ofta vara festande – men för den som vill uppnå diplomatiska resultat finns det en vits med att inte alltid välja det högsta möjliga tonläget och inte vara mästrande eller konfrontativ i onödan.
En politik för kärnvapennedrustning kan inte komma enbart från de länder som i dagsläget saknar sådana vapen – den måste utgå ifrån att just de länder som äger atomvapen inser att det ligger även i deras intresse att ta ett steg tillbaka från stupet, och se till att de aldrig kommer att användas.
Det gäller att inte bara komma med ett ovillkorligt ”nej” – utan om att på ett pedagogiskt och rationellt sätt förklara hur ett sådant ”nej” skulle kunna se ut och fungera i praktiken. Var och en av de stater som skaffar eller behåller sina atomvapen upplever det som ett logiskt eller till och med nödvändigt steg; vår uppgift är att visa på möjligheten av en värld utan dem.
Sverige har under en lång tid varit en av de tydligaste rösterna i världen för nedrustning, och det forskningscentrum som regeringen har beslutat att inrätta kan bli en viktig del i att bevara och förstärka den ställningen.
Bara genom kunskap, beslutsamt arbete och tålamod kan vi se till att det som inte borde ha fått hända, inte händer igen.