Om du skulle fråga mig vad den svenska sommaren är, så skulle jag säga att den har två beståndsdelar: Den ena är läsning, och den andra är trädgårdsarbete.
Det har blivit så att de två för min del hänger ihop, så att jag på en riktigt lycklig dag får ägna mig åt båda. Medan jag rensar slån och sly står hjärnan stilla och smälter i stillhet det jag tidigare har läst, och medan jag läser vilar kroppen upp sig och blir redo för ny kamp mot alla de ovälkomna gäster som hela tiden tycks stå på tur att invadera min farmors trädgård.
Vissa saker vill jag förstås att de ska växa också – det hade knappast känts som sommar om jag inte hade fått färska blåbär till frukostgröten, och jag har fortfarande hopp om både björnbär och att höstens äpplen inte ska bli så angripna att de inte går att äta.
Ja, under de långa, ljusa dagarna verkar det växa utomhus i nästan samma takt som jag själv känner att jag växer inombords – hur jag efter ett långt arbetsår vid skrivbordet liksom rätar på mig, och blir ett par centimeter längre än förut.
Det är förstås bara en känsla. I passet står samma längd i september som det gjorde i juni. Men en känsla är när allt kommer omkring inte ingenting – och kanske är en sådan känsla just vad vi behöver som mest när världen omkring oss tycks som allra mest oförutsägbar och turbulent.
En känsla av att det lilla livet faktiskt fortsätter att finnas och växa, ganska obekymrat av den stora dramatiken som dominerar runtomkring. En känsla av att många små saker faktiskt blir bättre hela tiden, och av att de allra flesta människor man möter faktiskt är riktigt hyggliga mot och omtänksamma om varann.
För så är det ju, när allt kommer omkring. Vi hade inte kunnat leva i ett samhälle – och inte alls i ett så fredligt och på många sätt lyckat samhälle som vi faktiskt lever i – om inte de allra flesta hade varit överens om att det är det bästa vi kan göra, och att vi behöver följa de gemensamma spelreglerna.
Det gör vi inte alltid för att det är det vi omedelbart har mest lust med, eller för att det för ögonblicket gynnar oss själva allra mest. Det gör vi för att vi bryr oss om varandra – och för att det när det kommer till kritan är lika viktigt för mig att din sommar är bra, som att min är det.
Den insikten och den instinkten är lätt att bevara i det egna livet. Det är lätt att vara hygglig mot grannen och rensa bort den slån som hotar att sprida sig över tomtgränsen, eller att avstå från att dammsuga hemma i lägenheten när grannens barn har gått och lagt sig
Det låter idylliskt, och det är det kanske.Men alla idyller är faktiskt inte borgerliga, och den fråga som vi som vill förändra det här samhället – och, faktiskt, förändra det i grunden – och göra det mer jämlikt och mer lyckat än det är idag, är hur vi ska lyckas översätta den förståelse och den hygglighet som existerar mellan människor som ser varandra i vardagen, till att gälla alla.
Det är sannerligen ingen liten uppgift – och det kommer att kräva en hel del klokhet av den som lyckas genomföra den. Men det kommer också att kräva en grundläggande tro på att varje människa innerst inne är god, och vill göra gott; att det inom oss alla finns någonting litet mer, litet ljusare och litet bättre än det livet hittills har lyckats ta fram.
Kalla det naivt, eller kalla det en sommartanke i trädgården om du vill. Själv är jag övertygad om att den är viktig under vintern också, och att det inte finns någon bättre övertygelse som vi kan grunda vårt handlande i den här världen på.