Det politiska landskapet har länge präglats av allt hårdare retorik och krav på åtstramningar av migrationspolitiken. Det som inte syns är alla människor som drabbas av den.
Lisa är en av alla dessa människor. Hon föddes i Sverige, är uppvuxen här men ska ändå utvisas till Albanien, ett land hon saknar relation till och där hon saknar nära anhöriga. Fullföljs utvidgningen hamnar hon sannolikt på barnhem.
Detta trots massivt motstånd, mer än 100 anmälningar till Justitieombudsmannen och att hennes familjehem tillika vårdnadshavare vill adoptera henne.
Det är ett sjukt system. Alla som läser om hennes fall känner och förstår instinktivt att det här är fel. Likafullt väljer Migrationsverket att tvinga igenom utvisningen.
Samma var det med 12-åriga Duaa som under förra året utvisades från sin hemort i Gällivare till Pakistan tillsammans med sin mamma. Hennes mamma Tahira hade blivit bortgift när hon var 14 och flydde sedan som 25-åring när hon var gravid med Duaa.
Duaa är född i Sverige och har ingen relation till det land hon utvisas till. I en intervju beskriver Tahira situationen innan utvisningen:
– Hela världen vet vad som händer med flickor och kvinnor i Pakistan. De skickar oss till helvetet, gråter Tahira Masood och blir omkramad av sin dotter.
Vi kan inte ha det såhär i Sverige. Det är omänskligt och ovärdigt vårt samhälle.
Lagstiftningen har drivits fram mot bakgrund av en alltmer extrem och rasistisk debatt och leder till att svenska barn utvisas.
För svenska barn är de på alla sätt och vis, de är födda här, gått i svensk skola, pratar svenska och saknar eller har begränsad förankring med det land vilket deras föräldrar flytt ifrån. De har alla sina sammanhang i Sverige.
Migrationsverkets svar i bägge dessa fall är att de endast följer svensk lagstiftning.
I Sverige stiftas lagarna av riksdagen. Men det är anmärkningsvärt tyst från de partier som drivit fram den omänskliga lagstiftning som lett till Duaas utvisning och som nu riskerar att leda till Lisas utvisning.
En lärdom från min tid som kommunpolitiker är att man måste kunna stå för den politik man för. I en kommun är närheten till medborgarna omedelbar. Alla politiska beslut som genomförs bär på möjligheten att nästa gång du handlar, går på stan eller träffar grannen får frågor eller blir ifrågasatt.
Verkligheten för riksdagsledamöterna ser inte ut på det sättet. De är på många sätt distanserade från konsekvenserna av sina beslut.
Det är annars svårt att förklara tystnaden när fall som Lisas beskrivs i media. En naturlig, mänsklig, reaktion från våra folkvalda hade varit att kräva lagändringar som stoppar utvisningar av barn.
Kritiken är massiv. Unicefs barnrättsjurist Li Melander är tydlig:
– Sådana här beslut får inte ske. Alla barnets rättigheter kommer att påverkas vid en utvisning. Att lämna sin trygghet, sitt hem, skola och vänner ser vi som en extrem risk.
Fler än 34 000 har skrivit under kravet på att stoppa utvisningen. Hundratals har demonstrerat.
Sverige har idag en omänsklig migrationspolitik som i sin tur resulterat i en lika omänsklig lagstiftning. En politik som gång efter gång leder till att barn, som Lisa, tvingas bort från familj, vänner och trygghet.
Det är en skam att medmänsklighet, anständighet och grundläggande mänskliga rättigheter inte längre respekteras i Sverige.