I måndags presenterade regeringen Sveriges nya nationella säkerhetsstrategi. Man får lov att säga att det är på tiden – den senaste lades fram 2017, och sedan dess har det som bekant runnit en del vatten under broarna.
Det är inte heller en skräll att den nya strategin pekar ut Ryssland som det största hotet mot Sveriges nationella säkerhet fram till åtminstone 2030. Visst ska man alltid ta höjd för det oväntade – men att vänta sig en förändring från Moskvas sida är i det här läget enbart önsketänkande.
Det är en insikt som drabbade många av oss alldeles för sent, och som man hade kunnat hoppas skulle vara mer allmänt spridd. Så hade det varit värdefullt för oss alla om den hade nått den ungerske premiärministern Viktor Orbán, som valde att börja landets EU-ordförandeskap med en resa till den ukrainska huvudstaden Kyiv.
Det ledde till en del höjda ögonbryn, eftersom Ungern varit det främsta hindret mot att utöka det europeiska stödet till Ukraina och frekvent fört fram Rysslands syn på konflikten.
Kyivbesöket fick emellertid sin förklaring när Orbán kort därpå valde att besöka även Moskva, och presenterade sina resor som ett fredsinitiativ med ambitionen att tala med båda sidor.
Att han gör det just nu innebär att Orbán – utan något som helst mandat från övriga medlemsländer – försöker växla in det politiska kapital som det roterande EU-ordförandeskapet utgör i reda mynt; närmare bestämt i ryska rubel.
Bara dagar efter den ungerske premiärministerns piruetter i Moskva träffades ett barnsjukhus i den Kyiv av ryska bomber. Det är oklart om det var det avsedda målet för attacken – men det är av underordnad betydelse.
Hela det ryska angreppskriget är nämligen att betrakta som illegitimt – och eftersom det ibland sägs att Kyiv skulle ha ett ansvar att söka ett slut på stridigheterna är det värt att både upprepa och inskärpa.
Ryssland har inte rätt till en millimeter av ukrainskt territorium, och har inte startat det här kriget utifrån något som helst realistiskt eller ens upplevt hot mot landets territorium eller intressen.
Att så är fallet kan man om inte annat avgöra av den seghet och motvilja på båda sidor om atlanten har funnits i att utvidga det militära stödet till Ukraina; det har tagit tid, och regelbundet ägt rum flera månader efter att det var nödvändigt.
Kriget skulle också kunna upphöra i precis vilket ögonblick som helst, om Ryssland bestämde sig för att avsluta det. Allt de behöver göra är att dra tillbaka sina trupper och inställa krigshandlingarna – men tyvärr är även det scenariot i nuläget att betrakta som önsketänkande.
I stället för det kommer vi i Sverige och resten av Europa behöva ställa in oss på att leva i verkligheten. Det innebär att leva i en värld där Ryssland fortsätter att utgöra ett hot mot freden och säkerheten i Europa, och där vi är tvungna att fortsätta rusta upp för att kunna möta det hotet.
Det kommer också innebära att man kan komma att behöva ställa in sig på att fortsätta stödet till Ukraina på egen hand, om Donald Trump segrar i höstens amerikanska val.
Det är en uppgift som vi i nuläget inte är redo för. Nato-anslutningen må ha varit en lång och bitvis plågsam process – men det är nu när den är klar som det verkliga arbetet måste inledas.
Det måste ske här i Sverige och i Europa – och det måste tyvärr innebära att vi kommer att behöva fortsätta investera i sådant som borde vara helt meningslöst; i stridsflygplan, i luftvärn, radarstationer och i internationella försvarsallianser.