Po Tidholm beskrev i ett föredrag en gång att norra Sverige, "Norrland", är en landsände som inte får finnas för sin egen skull utan bara tillåts få sitt värde i vad man kan göra för nytta för resten av Sverige eller EU. Han beskrev norra Sverige som en koloni. Kanske det låter drastiskt men det var och är så man betraktat norra Sverige sedan 1600-talet. Begreppet koloni försvann inte ur språkbruket förrän under 1920-tal. Han menar vidare att staten fortfarande för en kolonial politik i vår del av Sverige.
Vi äger ytterst lite av våra regioners naturtillgångar, utvinningen generar relativt sett få arbetstillfällen och samhälleliga vinster på orten, i synnerhet gäller detta skogsindustrin men även den övriga naturresursindustrin. Återinvesteringen av vinsterna i regionerna är begränsad för att inte säga obefintlig. Kiruna som borde vara en av Sveriges rikaste kommuner måste spara bort mjölken för skoleleverna trots att LKAB genererar rekordvinster.
Vad är då Framtidslandet? Sverker Sörlin beskriver Framtidslandet i sin avhandling från 1988 med samma namn. Han skildrar hur norra Sverige, eller Norrland som det kallades under 1800-talet och 1900-talets industrialisering, var de "slumrande millionernas" land där de till synes oändliga naturresurserna skulle säkra "Sveriges plats i solen".
Framtidslandet är alltså namnet på norra Sverige så som det skildrats av andra, bilderna som förmedlats, oftast av staten, har förändrats med tiden men naturresurserna har alltid varit i fokus. Idag känns det igen av att vi fått bli ansiktet för den gröna omställningen, nu måste vi och vår natur exploateras på nytt för att klara klimatomställningen. På gott och ont.
Under valrörelsen 2014 fick jag förmånen att följa med Naturskyddsföreningen på en resa de ordnat just för att visa på baksidorna av industrialiseringen. Vi besökte bland annat Laver och Nautanen.
I Laver byggde Boliden 1936 ett hypermodernt samhälle med fjärrvärme, vattentoaletter, simhall, Folkets hus och till och med solarium. Sjunkande kopparpriser blev undergången för gruvan och samhället 1947. Idag finns bara grunderna efter husen kvar och så klart lämningarna efter gruvverksamheten.
I Nautanen bodde det som mest 400 invånare. Det var ett levande och aktivt samhälle med tretton föreningar och ett Folkets hus. Snart fanns också avdelning 16 av Gruvarbetareförbundet, en föreläsningsförening, en nykterhetsförening och en socialdemokratisk kvinnoförening, som Kata Dahlström tog initiativ till när hon besökte orten. För där fanns också fruar. Barnen gick i sina skolor och började sina liv. Samhället övergavs när gruvföretaget gick omkull, inte ens 20 år efter att det tillkom.
Idag är Nautanens gamla gruvområde ett av Sveriges i särklass mest förorenade områden.
Vi behöver vakna upp för att det inte finns, och har aldrig funnits, några oändliga resurser. Skogsbruket, gruvnäringen och vattenkraftutbyggnaden med all medföljande infrastruktur har på ett genomgripande och ofta oåterkalleligt sätt förändrat vår livsmiljö.
Framför allt behöver vi sluta vara så naiva att tro att den gröna omställningen ensam kommer att vända befolkningsutvecklingen när inga andra storskaliga industriprojekt lyckats med det tidigare.